The Moon

På Allmusic.com kan man läsa följande om The Moons två fullängdare: “Today, Marks admits these were produced under the influence of LSD, and sound "like a cross between the Bee Gees, the Beatles, and Jimi Hendrix."

Jag tycker det klingar lite märkligt då the Moon låter väldigt sammansvetsade och verkar vara musikaliskt rätt proffsiga. Inga helvetes-jam eller flumpartier utan istället snygga och korta pop-låtar med urstarka melodier och helgrym sångröst.
I mina öron hör jag inga större Jimi Hendrix eller Bee Gees-influenser och det vet jag inte om det förgyller eller förskräcker… men däremot känns Beatles som en helt dominerande influens… i min värld överträffar de även sina mentorer gällande melodisnickring. Okej, att Beatles var störst och först, men långt ifrån bäst…
För Beach Boys-nörden kan tilläggas att just Marks är David Marks och var med under strandpojkarnas år, då som gitarrist och det är även huvudsysslan i The Moon.
Nu har Rev-Ola gett ut en formidabel återgivning som tar med the Moons två album och diverse bounuspår och då jag finner det första ”The Moon Without Earth” överlägset bäst.
Albumet kickstartar med ”Mothers & Fathers”. Första gången jag hörde den visste jag direkt att detta var en åt att älska. Melodiskt påminner den lite om Associations ”Never My Love” men förpackad i en partyversion då det är ett fint tryck i den.
De flesta låtarna är mellan 2:00-2:30 men det är verkligen brist på utfyllnadsspår då de flesta låtar känns väldigt välskrivna; melodierna sitter som smäck och det är underbara poppsych-arrangemang med stråkar och lite spela-baklänges-bögeri.
Då det första album känns mer lekfullt, snärtig och optimistisk fungerar deras uppföljare som det mostatta; lite molligare, vuxnare och sorgsnare. Det är ingalunda dåligt men jag suktar mer efter det glada och popsnärtiga när det kommer till the Moon.

Ge nu er själva tjänst och lyssna på the Moon!

Mothers & Fathers

Someday Girl (fantastiska stråkar i denna!)