Blond - The Lilac Years (1969)

Svensk softie, finns den? Ingen har direkt gjort anspråk på att vara ett soft pop-band, men som vi tidigare nämnt spelade Hep Stars in ett antal Curt Boettcher-låtar, med varierande resultat. L-P Andersson påstår i ett Sonic-nummer att resterna av Tages - Blond skulle varit det svenska soft pop-hoppet. Att skivan "The Lilac Years" skulle gjort män som Boettcher avundsjuk. Har han rätt. Tyvärr inte, om så varit fallet hade det givetvis varit fantastiskt.
Efter att Tommy Blom lämnat Tages omformades bandet med basisten Göran Lagerberg som sångare och kreative motor. "The Lilac Years" spelades in i London och släpptes såväl i England som USA.
Blond har det tidstypiska sextiotalssoundet, men precis som med Tages handlar det om fler saker än en. I grund och botten kanske vi kan kalla det rock och olika varianter av den. Som så många andra svenska band, handlar det kanske främst om att kopiera andra bands sound och där lyckas Blond faktiskt ganska väl. Först när man vet att de är svenskar tänker man på de triviala texterna och halvtaskiga skolengelskan. Skivan öppnas med rockstänkaren "Six White Horses" och redan där inser man att det inte riktigt handlar om soft pop. Däremot inte sagt att det finns soft pop-element i Blonds musik. "Deep Inside My Heart" är en vacker popmelodi klädd i klockspel, akustiska gitarrer och stråkar. Alla rätt, där. "There's A Man Standing In the Corner" är rätt och slätt barockpop med pampiga stråkar och blås. "(I Will Bring) You Flowers In The Morning" är en snygg ballad med vackra stråkar och finfin hammondorgel.
Men, jag tror aldrig att Blond siktade på amerikanska västkusten då de spelade in "The Lilac Years", utan snarare engelska band. Därmed inte sagt att det är dåligt, inte alls. Det är bara inte tillräckligt bra.

Blond - (I Will Bring You) Flowers In The Morning