Hep Stars - It's Been A Long Time (1968)

Eh? Har Hep Stars spelat in en massa Curt Boettcher-låtar?

Tydligen. Det låter högst märkligt men omständigheterna var följande: Steve Clark, som var en av grundaren av Our Productions, skulle producera en skiva med Hep Stars som skulle komma att heta "It's Been A Long Time". I Our Productions ingick även Curt Boettcher som producent och låtskrivare. Curt skulle snart vilja avbryta samarbetet då hanville gå över till Columbia och Gary Usher för att påbörja Sagittarius-arbetet. I det som kan ses som ett sista försök av Clarke att skapa hits av Boettcher-låtar väljer han att ta in följade låtar i Hep Stars repertoar: "Spinning, Spinning, Spinning", "Another Time", Would You Like To Go", "Musty Dusty" och "5 A.M".
Dessutom bjuds det på en Association-cover nämligen "Enter The Young", Tommy Roes "It's Now Winter day" kryddat med ett par Lasse Berghagen-låtar!
Valet av covers vitnar om god smak men hur låter det då? Inte helt överraskande mer roligt än bra. Svenne Hedlunds engelska är ju grym men tyvärr, Sagittarius och Millennium är ett par grader hetare! Men det är ett bra försök av ett "rock n roll"-band att avancera då det är massor av barock-arrangemang och en rätt snygg soft pop-produktion. Föga överraskande blev skivan ingen större framgång och den genererade inga hits och Hep Stars skulle upplösas följande år.

Sunshine Department har förgäves sökt Boetthcer för en kommentar ang. dessa covers...

the Hobbits - Down To Middle Earth (1967)

Jimmy Curtiss, en lovande tonårsidol i samma genre som Bobby Vee och Paul Anka misslyckades med sin skiva "Without You", 1961. Han lämnade musikindustrin, för att återkomma 1967 och skriva på ett skivkontrakt för Decca. I ett samarbete med två producenter och en låtskrivare skapade de studiogruppen the Hobbits.
1967 släppte de också sin debut - Down To Middle Earth. Tack och lov är skivan helt fri från alver, trollkarlar och andra Tolkienreferenser, utan istället full av vacka melodier, perfekta sångharmonier och välskrivna låtar om solsken och påskliljor. Allmusic visar sina tydliga brister och ger skivan ett lågt betyg 2.5 av 5. Detta stämmer givetvis inte och skivan är eftersökt av soft rock-samlare, då den givetvis inte blivit utgiven på CD.
Jimmy Curtiss hann släppa en skiva till under namnet the Hobbits (Men And Doors Communicate), omforma gruppen och släppa ett album som the New Hobbits, släppa ett soloalbum (Back From Middle Earth) och dessutom starta ett skivbolag som hade några få lyckosamma skivsläpp under sjuttiotalet.
Enligt Soft Sounds For Gentle People vol. 2 flyttade Curtiss så småningom till San Fransisco, kallade sig kort och gott J.C. och var han bor och vad han gör nu är okänt.

the Hobbits - Let Me Run My Fingers Through Your Mind

(bilden visar mitt ex av Down To Middle Earth!)

P3 Pop, soft rock-special

Den 21:e maj sände P3 en soft rock-special i deras program P3 pop. Programmet går att lyssna på via webben om man går in på P3 pops hemsida. Vi tackar P3 pop för den uppmärksamhet de gett till denna fantastiska genre som vi älskar till döds! Snabba er att lyssna också, programmet ligger bara kvar i 30 dagar.

Wanda De Sah Vs. Astrud Gilberto

En av mina absolut finaste skivor är Astrud Gilbertos "Look To The Rainbow", som jag har på vinyl. Den är i mint condition och var ganska billig, men den har ett helt annat värde än det för mig. För det första är den snygg, med en lurigt leende Gilberto på omslaget - och framför allt är musiken på skivan alldeles, alldeles fantastisk. Bossa så sval, mjuk och cool att jag bara vill dra på mig linnebyxor, en fladdrig viskosskjorta, flip-flops och en stråhatt - sitta i skuggan och dricka caprihinas och mojitos hela dagen. Skivan har blivit återutgiven på CD med flera bonusspår, men det intresserar mig inte, vinylen ger mig helt annan glädje än en silvrig plastbit kan ge.
Look To the Rainbow är ett av de där albumen, ett av de där albumen man måste ha - eller åtminstone ha hört - innan man kastar in handduken. Skulle det visa sig att man inte gillar skivan kan det inte bero på något annat än att man saknar hjärta och är en kall och död människa inombords.
Men så kommer en skiva som Softly! med Wanda De Sah (även Wanda Sá). Eller kommer och kommer, blir återutgiven - det är ett sånt där guldkorn som blivit älskad av samlare och annat knäppt folk (dvs såna som vi) och till slut återutgiven på CD av inga mindre än ja, ni gissade rätt, Rev-Ola (nästa inlägg är inte en Rev-Ola-skiva, jag lovar!). Det som förundrar mig mest men som samtidigt fångar mitt intresse är utropstecknet. SOFTLY! skriker framsidan, men på denna skiva, mina vänner, är skrik och stora rörelser långt borta. Wanda De Sah rör sig i samma fåra som Astrud Gilberto, med långsamt vaggande bossa, för vacker för att förpassas till öh, parmiddagshyllan, men för mjuk för att attrahera - säg, världsmusikpubliken, om någon sådan finns.
Vad vet vi om Wanda De Sah? Inte mycket, förutom att hon började med musik som väldigt ung, gick i någon gitarrskola i Brasilien och blev upplockad i Sergio Mendes Brazil '65, tillsammans med det något mer namnkunnige Jorge Ben Jor. På Softly! ser hon mer vit och amerikansk ut än latinamerikansk, men vad spelar det för roll egentligen?
Celebrity Deathmatch, Gilberto vs. De Sah - vem vinner? Jag vet inte. Gilberto har sina gamla meriter och är sönderälskad av alla och spelas säkert i vidriga sammanhang som parmiddagar, bjudningar och Gudrun Sjöden-fansens årsträff. Barfota bland hemknutna turbaner, kikärter, tabbouleh och lassi (inte för att det skulle vara något fell på orientalisk mat, men ni förstår vad jag menar). Lagom och inte alltför uppseendeväckande. Å andra sidan har inte De Sah alls samma, ska vi kalla det pondus som en stjärna som Gilberto har.
Men jag gillar att ha saker för mig själv, eller begränsade till en viss krets - ni vet, på samma sätt som ni tyckte att det var jobbigt när Kent fick en större publik, så kan man tänka sig att dela med sig av saker - till vissa utvalda.
Därför får jag nog säga att jag har en ny favorit, en ny älskling i samlingen. Wanda De Sah heter hon, finns på plast och aluminium och är precis det soundtracket till sommaren ni inte visste ni behövde.

Wanda De Sah - Quiet Nights

Två låtar med Sparks

Sparks kan verkligen inte beskrivas som soft-rock. Men ibland man måste man frångå reglementet. Något som Sparks har gjort under hela deras karriär…
De två kaliforniska bröderna, Ron och Russell Mael, har beskrivits som pophistoriens bäst bevarade hemlighet om man frångår en kort europeisk succé under mitten av 70-talet (vissa sporadiska kommersiella succéer har dock blivit av…) och musikstilarna har skiftat kraftigt: ”proto-punk", glamrock, disco, new wave, electroclash m.m. Den gemensamma nämnaren är dock falsettsång och en kitschig image.

Jag älskar främst 70-tals Sparks och innan soft-rockens intrång i mitt liv var Sparks den absolut största grejjen.
Efter ett långt uppehåll fick jag nyligen ett litet återfall och det var speciellt två låtar som fick mig att bli euforisk återigen... för just dessa två låtar är en helomvändning ifrån det typiska Sparks-soundet och därmed kände jag mig motiverad att dela med mig då jag förutspår att Sparks inte ter sig som den mest intressantaste gruppen bland soft-rock-diggare:

Slowboat – Från deras självbetitlande debut från 1971. Bland alla tokroliga låtar vars substans mestadels består av konstiga gitarriff, falsettsång och knasiga arrangemang dyker denna låt upp. Finstämd, vacker och med en väldigt grym sångröst av Russell Mael.
I Wanna Hold Your Hand - Skulle släppas som singel 1976 men blev indragen av diverse skäl. Även om följande mening kan missbrukas så menar jag det verkligen nu. Den här låten är ett MÅSTE! Ett måste för den som gillar det som vi vanligtvis skriver om på Sunshine Department. Och definitivt ett måste för den Beatles-intresserade då de har ”förpackat” om låten lite annorlunda… självfallet till det bättre!

Sparks annyo 1971 då de var ett femmannaband, fr vänter: Russel Mael, sång, Jim Mankey, bas, Earle Mankey, gitarr, Harley Feinsten, trummor, Ron Mael, piano o keyboards.

Bee Gees - Trafalgar

Trafalgar är typ Bee Gees bästa album. Den innehåller 12 innerligt själfulla låtar som jag faller pladask för och det finns ingen låt som jag kan sortera bort som mindre bra.
Trafalgar släpptes 1971 och stämningen borde ha varit positiv. Graulet emellan Barry och Robin hade utagerats, de hade återförenats, fått sin första USA-etta med ”Lonely Days” och skulle få en till med ”How Can You Mend A Broken Heart?” Men tongångarna på Trafalgar är allt annat än muntra. Skivan är deras mest sorgsna och molokna…en dysterhet som inte liknar något annat:

How Can You Mend A Broken Heart? – hitlåten och den skulle bli en standard för Al Green.
”I could never see tomorrow, but I was never told about the sorrows …(Barry:) eeeh. Just hans läte innan han kör igång med refrängen är so ace. Kolla gärna YouTube-klippet… de har en sådan skön style.
Israel – Jag har dålig allmänbildning, jag vet inte hur det politiska läget var i Israel 70/71 men jag ryser ändå när Barry sjunger ”Israel, yeah… You know I've seen you fall so many times.
I've cried for you and that's a crime”.
The Greatest Man In The World – Ett tag tyckte jag att den här var den bästa Bee Gees-låten. En glad text som beskriver en mans lycka för den han älskar men låten är en sorgsam historia. Barry låter bara plågad så jag undrar om inte ligger en slags ironi och sarkasm över låten.
It’s Just The Way – en spännande låt eftersom det är Maurice som har komponerat och sjunger lead. Rätt ovanligt och en riktig juvel.
Remembering – Robins röst skaver härligt i hjärtat. Hans vibrato plus ett broken heart-tema = det kan inte gå fel. Hör hur han bräker i Remeeeeeembering.
Somebody Stop The Music – Jag älskar Barrys sånginsats i denna. En av de mer konstigare låtarna på skivan. Låten börjar med sprött för att bli mer och mer bastant.
Trafalgar – osar en hel del Beatles, men som vanligt: Bee Gees gör det hela mycket bättre! Linen ”I Need Someone To Know Me” sätter sig på hjärnan.
Don’t Wanna Live Inside Myself – låtiteln säger allt. Det här är angst, olyckligt och deprimerande. I Know Exactly How I Feel. Jo ra, det här är ruggit bra.
When Do I? – Om ni vill höra hur Bee Gees för omväxlingens skull tar sig an de lägre tonerna skall ni spana in denna. Den märkliga refrängen som spänner sig både högt och lågt är omöjlig att värja sig emot.
Dearest – Har jag sagt att Robin Gibb har en skön vibratoröst?
Lion In The Winter – inte första och sista gången som de döper låtar efter filmtitlar. Den här låten börjar bara med endast trummor och kommer igång med underbar melodi.
Walking Back To Waterloo – avslutningslåten. Mäktig, pompös och lite febrig. Robin sjunger att han vill vara Napoleon, en av många Gibb-låtar som knyter an ett historiskt tema eller person.

Tommy James & the Shondells - Anthology

Tom and the Tornadoes bildades 1959 med den blott 12-åriga Tommy James som sångare. Han ändrade 1963 namnet på sitt band till "the Shondells" efter idolen Troy Shondell och samma år spelade de in låten "Hanky Panky". Det är också den som inleder Rhinos samlingsverk "Anthology", som samlar rockbandet Tommy James & the Shondells största stunder. Tyvärr är inte "Hanky Panky" en av dem. Singeln flopppade och bandet splittrades. Två år senare plockade en radiostation upp singeln och började spela den. Mycket. Det trycktes upp 80.000 bootlegs på singeln och Tommy James var helt ovetande om populariteten deras singel helt plötsligt fått, men via ett telefonsamtal från en discjockey blev Tommy James ombedd att framföra låten live. James tar upp kontakten med sina gamla bandmedlemmar, men de är inte längre intresserade och vill dessutom inte följa med till Pittsburgh för att spela.
En kväll är Tommy James på en klubb i Pittsburgh och ser ett band som låter ganska bra, han frågar bandet om de vill bli hans Shondells och de svarar ja. Nu har Tommy James ett band att spela singeln tillsammans med.
Och det är först här, med deras material som släpps efter "Hanky Panky" som det blir intressant. Hitsingeln "I Think We're Alone Now" är inget annat än klistrig bubbelgum-pop om att vara kär och att vilja umgås på tu man hand med bara hjärtslag som enda ljud. Efter det följer ballader, handklapp och tamburin-pop i "Gettin' Together", halvsnälla psychexperiment som "Crimson & Clover", mjukpop i "I'm Taken" och svettig blue eyed soul i "Get Out Now".
Samlingen spretar åt olika håll, men så gör också Tommy James & the Shondells karriär. På det hela taget är det dock ett mycket trevligt band och en angenäm lyssning samlingen vill erbjuda. Rhino gör som vanligt ett mycket bra och kärleksfullt jobb och samlingen är en utmärkt ingång till detta underskattade band. Samtidigt är det en bra samling för de som nöjer sig med att bara ha en samling.

Tommy James & the Shondells - I Think We're Alone Now
Tommy James & the Shondells - Get Out Now

The Moon

På Allmusic.com kan man läsa följande om The Moons två fullängdare: “Today, Marks admits these were produced under the influence of LSD, and sound "like a cross between the Bee Gees, the Beatles, and Jimi Hendrix."

Jag tycker det klingar lite märkligt då the Moon låter väldigt sammansvetsade och verkar vara musikaliskt rätt proffsiga. Inga helvetes-jam eller flumpartier utan istället snygga och korta pop-låtar med urstarka melodier och helgrym sångröst.
I mina öron hör jag inga större Jimi Hendrix eller Bee Gees-influenser och det vet jag inte om det förgyller eller förskräcker… men däremot känns Beatles som en helt dominerande influens… i min värld överträffar de även sina mentorer gällande melodisnickring. Okej, att Beatles var störst och först, men långt ifrån bäst…
För Beach Boys-nörden kan tilläggas att just Marks är David Marks och var med under strandpojkarnas år, då som gitarrist och det är även huvudsysslan i The Moon.
Nu har Rev-Ola gett ut en formidabel återgivning som tar med the Moons två album och diverse bounuspår och då jag finner det första ”The Moon Without Earth” överlägset bäst.
Albumet kickstartar med ”Mothers & Fathers”. Första gången jag hörde den visste jag direkt att detta var en åt att älska. Melodiskt påminner den lite om Associations ”Never My Love” men förpackad i en partyversion då det är ett fint tryck i den.
De flesta låtarna är mellan 2:00-2:30 men det är verkligen brist på utfyllnadsspår då de flesta låtar känns väldigt välskrivna; melodierna sitter som smäck och det är underbara poppsych-arrangemang med stråkar och lite spela-baklänges-bögeri.
Då det första album känns mer lekfullt, snärtig och optimistisk fungerar deras uppföljare som det mostatta; lite molligare, vuxnare och sorgsnare. Det är ingalunda dåligt men jag suktar mer efter det glada och popsnärtiga när det kommer till the Moon.

Ge nu er själva tjänst och lyssna på the Moon!

Mothers & Fathers

Someday Girl (fantastiska stråkar i denna!)