"Up, up and away"

Up, up and away
My beautiful, my beautiful balloon
The world's a nicer place in my beautiful balloon
It wears a nicer face in my beautiful balloon
We can sing a song and sail along the silver sky
For we can fly we can fly
Up, up and away
My beautiful, my beautiful balloon
Suspended under a twilight canopy
We'll search the clouds for a star to guide us
If by some chance you find yourself loving me
We'll find a cloud to hide us
We'll keep the moon beside us
Love is waiting there in my beautiful balloon
Way up in the air in my beautiful balloon
If you'll hold my hand we'll chase your dream across the sky
For we can fly we can fly
Up, up and away
My beautiful, my beautiful balloon
Balloon...
Up, up, and away.....


5th Dimension "Up, up and away"
(1967)

Sommaren med Kerrillee.

Sommaren 1968 upptäckte den nyorganiserade engelska orkestern Eclection att sol och värme är grejen, så till den milda grad att de köpte en bit Kaliforniskt guld, flög den glimrande tackan över Atlanten, blev så klart via Elektra med skivkontrakt, samt fick den forne Bee Gees-producenten Ossie Byrne att jaga bananer.

Googlar man på Eclection finner man dem allt som oftast ingå i den engelska Folk-rock-scenen tillsammans med Fairport convention, de har ingenting med varandra att göra alls faktiskt, förutom då att trummis och bassist faktiskt BLEV medlemmar av Fairport lite längre fram.
Men musikaliskt låter det mer som om Mamas & The Papas mötte Tim Buckley på medeltidsvecka i London 1968, där en skäggig och förvirrad Roger McGuinn grillade några grönsaker och bestämmer sig för att göra ett album tillsammans.
Det låter som sagt mer blommiga klänningar, ett Scott McKenzieskt San Francisco och strawberries means love än Sherwoodskog, Robin Hood-funk och Richard Thompson, fyra av de fem medlemmarna i Eclection sjöng nämligen vidunderligt vackra västkuststämmor, tillsammans sjöng de bitvis fantastisk smart och tidstypisk amerikansk solskenspop med stort P med VISSA folkinslag.

Den viktigaste rösten i Eclection stavades Kerrilee Male, gud vet vad hon tog vägen efter de jordskälvande och hjärteskärande insatserna på detta album, särskillt det där partiet någonstnas kring 1:05 i ”Nevertheless”, när det händer något trolskt och religiöst med hennes stämma som är ytterst svårförklarigt, hon bara öppnar sig och släpper ut sin gud. Det är låtar som just denna som får mig att kliva upp om morgnarna, eftersom jag vet att jag FÅR lyssna på den ännu en gång, plus att jag VET att det finns fler låtar av just den sorten som jag faktiskt kommer att upptäcka vilken dag som helst och som kommer att knäcka varenda ben i min kropp, och som mer än gärna får göra det, igen och igen.

Det är när jag hör låtar som ”Nevertheless”, som precis allt runt omkring mig inte betyder särskilt mycket längre, alltså de trauman, motgångar, sorger och andra negativa element som satt diverse käppar i mina hjul sedan jag kom ur mammas sköte för nästan exakt 30 år sen. När jag hör denna sötsak drabbas jag alltid av något som får mig att vilja släppa allt, inte hoppa på första bästa tåg, luffa omkring i en slags Woody Guthriesk värld bland tågvagnar, luffare och banditer, nä snarare vill jag om väderleken visar grön lampa slita av mig alla kläderna, springa naken på sommarfälten, jaga färggranna fjärilar, ballonger, kvinnor och hundvalpar, fast, i samma andetag drabbas jag av känslan att vilja slita av mig samma kläder, denna gång ligga i fosterställning intill ett avslaget element på ett övergivet kontor någonstans i ett mörkt industriområde, blunda riktigt hårt, gnissla tänder och gråta skiten ur mig, just därför att det är så vackert och soligt, vemodigt och regnigt på en och samma gång, visor som lyckas framkalla alla dessa känslor på mindre än tre minuter bevisar bara ännu en gång hur STOR popmusik faktiskt KAN vara.

Folk och rackare med stereoanläggningar för över hundratusenlappen bör kanske undvika denna utgåva, cd har nämligen låtit bättre, ljudet är som oftast klanderfritt men ibland låter det inte riktigt som det ska, trots att detta ÄR en officiell utgåva av Collector’s Choice, men som sagt, ibland låter det som masterbanden legat och ”mumsat till sig” ett par smulor i en gammal fish & chips-vagn de senaste 30 åren.

Eclection blev en kortlivad historia, fan vet om gruppen ens existerade mer än ett år, Sandy Dennys make, den rastlöse bassisten Trevor Lucas kom att med sin fru bilda Fotheringay, Denny lär i samma veva precis ha avslutat sin relativt korta karriär i den då, tro det eller ej, POPIGA upplagan av Strawbs. Orkestern lär inte ha gjort överdrivet många spelningar, men de hann uppträda tillsammans med akter som Chicken Schack och The Nice under 1968, Eclection hade självklart ingenting där att göra, vit progressiv haschblues och pre-symfonirock var inte direkt det rätta forumet för dessa sköna vokalister som ingeting hellre ville än att ta första bästa flygande matta och sätta blommor i håret på Mama Cass och John Philips.

Det skulle inte förvåna mig, om det finns en tejp, någonstans i Kerrilee Males hemland Australien eller hos någon gammal Londonsk vän, förmodligen där Kerrilee också sjunger till en aningen mer sparsmakad produktion, jag är övertygad om att det finns folk där ute som letar dygnet runt efter just de "inspelningarna" med henne, om tejpen nu finns och upptäcks av någon folkrockentusiast kan hon mycket väl bli nästa ”grej” i Stockholms och Londons mer hippa folkrockkvarter inom snar framtid, ungefär det som hände i tur och ordning Linda Perhacs, Vashti Bunyan och Sibylle Baier.

Eclection "Same" (Collector's Choice 1968/2001)

Skrivet av Aaron Vincent.