Blond - The Lilac Years (1969)

Svensk softie, finns den? Ingen har direkt gjort anspråk på att vara ett soft pop-band, men som vi tidigare nämnt spelade Hep Stars in ett antal Curt Boettcher-låtar, med varierande resultat. L-P Andersson påstår i ett Sonic-nummer att resterna av Tages - Blond skulle varit det svenska soft pop-hoppet. Att skivan "The Lilac Years" skulle gjort män som Boettcher avundsjuk. Har han rätt. Tyvärr inte, om så varit fallet hade det givetvis varit fantastiskt.
Efter att Tommy Blom lämnat Tages omformades bandet med basisten Göran Lagerberg som sångare och kreative motor. "The Lilac Years" spelades in i London och släpptes såväl i England som USA.
Blond har det tidstypiska sextiotalssoundet, men precis som med Tages handlar det om fler saker än en. I grund och botten kanske vi kan kalla det rock och olika varianter av den. Som så många andra svenska band, handlar det kanske främst om att kopiera andra bands sound och där lyckas Blond faktiskt ganska väl. Först när man vet att de är svenskar tänker man på de triviala texterna och halvtaskiga skolengelskan. Skivan öppnas med rockstänkaren "Six White Horses" och redan där inser man att det inte riktigt handlar om soft pop. Däremot inte sagt att det finns soft pop-element i Blonds musik. "Deep Inside My Heart" är en vacker popmelodi klädd i klockspel, akustiska gitarrer och stråkar. Alla rätt, där. "There's A Man Standing In the Corner" är rätt och slätt barockpop med pampiga stråkar och blås. "(I Will Bring) You Flowers In The Morning" är en snygg ballad med vackra stråkar och finfin hammondorgel.
Men, jag tror aldrig att Blond siktade på amerikanska västkusten då de spelade in "The Lilac Years", utan snarare engelska band. Därmed inte sagt att det är dåligt, inte alls. Det är bara inte tillräckligt bra.

Blond - (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Soft Sounds For Gentle People

Nyss kompilerade jag ihop en blandskiva med, vad jag tyckte, var den bästa solskenspopen till en vän. En av hans första kommentarer var att han fick ta några låtar i taget, annars tyckte han att det skulle bli svårt att särskilja då låtarna lät ungefär likadana. Det där hade jag föga förståelse för men när det kommer till Soft Sounds-serien kan jag förstå ett sådant resonemang.

Melodimässigt har jag inget svårt att urskilja, varje melodi är sin egen, men rent soundmässigt är det stundom förbluffande lika bland dessa grupper. Frågan är om man skulle höja på ögonbrynen om man fick det sagt att alla låtar var gjorda av samma grupp?

Skit samma. Det som är grejen är att det är väldigt trevlig musik. Jag har två Soft Sounds-volymer och det är vol.2 som jag är mest inlyssnad på och det är utifrån den jag göra mina främsta reflektioner.
Det är rätt så lättsmälta men ack så effektiva popdängor, vackert väloljade med stämsång, fina orkesterarrangemang och skön softsång. Man blir salig, lycklig, nästintill euforisk och det känns inte som en slump att omslagen pryds av älskande människor.

Till skillnad från Fading Yellow är ljudåterutgivningen på en helt ok nivå. Då det ibland hörs LP-knaster verkar det som de inte använt sig av mastertapes men det är en ofantlig skillnad på bra och dåliga vinylrippar. Soft sounds är exempel på bra vinylrippar.

Time Isn't There (Anymore) - Stone Country (fr. vol. 2)