Del Shannon - The Further Adventures Of Charles Westover (1968)

Förra årets utgivning av Del Shannons "Home & Away"; ett album som blivit dumpat av Liberty Records och lagt på hyllan - visade sig vara en väldigt lyckad gärning. Det är ett utsökt solskensalbum med alla de element vi eftersöker inom genren och att det dessutom varit dolt för allmänheten och alltså var ett "nytt" album, gjorde det ännu mer älskvärt. För min del trodde jag att detta var en lyckoträff för tonårsidolen Del Shannon och att han, bland många andra, ville följa strömmen den populära sommaren 1967 och stiga på topplistorna och i popularitet något. Inget fel i det dock, det är typ det fenomen som skapade hela "solskens-scenen" om man nu kan tala om någon sådan.
Till min stora glädje hade jag dock underskattat Del Shannon, ty det visade sig - under en Allmusic-eBay-musikblogg-Google-räd (dessa tillfällen inträffar ibland när jag har mycket tid och ork och under dessa stunder kan jag spåra upp tiotals nya band jag måste kolla upp) - att Del Shannon skrivit låtar ihop med Brian Hyland, en annan "tonårsidol" som också gav sig in i solskensmatchen runt 1967. Efter att ha läst på om Brian Hyland, ledde det mig fram till Del Shannon och hans diskografi och där fanns den - "The Further Adventures Of Charles Westover", släppt 1968 och med ett högt betyg på AMG och som ni ser, med en fantastiskt pretentiös titel. I betydelsen av ordet "pretentiös" ligger ordet "krävande" och visst ställer en sån här titel krav och ganska höga förväntningar.
Lyckligtvis möter albumet dess förväntningar och Del Shannon ger oss något så ovanligt som ett pretentiöst (i ordets positiva bemärkelse) sort of-tema-aktigt-album. I jämförelse med "Home & Away" umgås låtar med arrangemang i den något mörkare färgskalan. Låten "Silver Birch" använder sig av dova blåsinstrument, "orkesteraktiga" trummor och massor av bakgrundskörer. Allmusic kallar det för "haunting" och det stämmer bra överens med den känsla som uppstår medelst låten. Vissa paraleller kan dras till Mickey Newbury ibland spöklika stråk- och blåsarrangemang. Helt plötsligt känns begreppet "solskenspop" väldigt långt borta. Samtidigt använder sig Del Shannon av element som känns igen från solskenspopen, fast han har helt enkelt skippat solskenet. Det handlar dock inte om någon goth-skiva eller ett tjockt lager av mörker, men att lägga till element som visar att livet inte är sol, stränder, (lycklig) kärlek och blommor hela tiden är verkligen till Del Shannons fördel. Del Shannon sjunger här också med en känsla, inlevelse och "närvaro" som får en att tro att han "menar" det.Charles Westover är Del Shannons civila namn och det känns faktiskt som om man här faktiskt får en del av personen Charles Westover till dels. Texterna är ofta personliga och behandlar förlorad eller önskad kärlek. Som i "Be My Friend" som med sitt munspel, gospelkörer och svängiga trumkomp påminner om Box Tops vita, välkammade försök till soul.
The Further Adventures Of Charles Westover hamnar långt ifrån Home & Away i ton, tema och arrangemang. Dock är det ett minst lika älskvärt album, som passar för de där dagarna där solskenet känns lika långt borta som i Del Shannons mjukt psykedeliska låtar på detta album. Albumet framstår också som ett väldigt ambitiöst projekt, något som Del Shannon lyckas och kommer undan med och visar att han inte bara är en tonårsidol och sextiotalsrocker, utan hade mer att ge till omvärlden.

Del Shannon - Silver Birch (mp3)

Street Corner Society

För det ouppmärksamma ögat kan samlingen "Come To The Sunshine" - från Rhino Handmade - te sig likadan som samlingen "A Whole Lot Of Rainbows", från WEA. Så när som på att prisen på den ena brukar vara mer än dubbelt så högt. "A Whole Lot Of Rainbows" skulle vara som plåster som såren för de som missade, eller inte hade råd med den förstnämnda samlingen har jag förstått det som.
Men det fanns en skillnad till och det tog ett och ett halvt år innan jag upptäckte det, trots att jag har båda samlingarna - den ena på datorn (gissa vilken?) och den ena i skivhyllan. Helt enkelt, jag har lyssnat mycket på båda på olika håll och älskat samlingarna, eftersom det var en av inkörsportarna till ett mer seriöst lyssnande på solskenspop. "A Whole Lot Of Rainbows" finns dessutom billigt på CDON, vilket gör det möjligt för dig som läser detta och ännu inte är fast i solskensträsket, att bli det.
Vad skiljer då? Jo, en låt.

"Summer Days, Summer Nights" med Street Corner Society är den låt som saknas på "Rainbows" och istället blivit ersatt med en Jan & Dean-låt. Det är väldigt synd, för "Summer Days, Summer Nights" med doo-wop-gruppen (har jag förstått det, av det lilla jag lyckats hitta på nätet om dem) Street Corner Society har precis det som man söker hos den perfekta solskenslåten. Två män, två kvinnor, perfekta harmonier, en glad melodi och en halvostig text som kärlek och sommar - här i sin perfekta kombination sommarförälskelse. Street Corner Society verkar inte ha släppt något album, utan några singlar på sin höjd. Det är synd och skam, för det hade kunnat bli ett fantastiskt album.

Street Corner Society - Summer Days, Summer Nights (mp3)

The Gordian Knot - s/t (1968)

Medlemmarna i the Gordian Knot kan knappast luta sig tillbaks på en karriär fylld med succéer och hits. De släppte nämligen bara ett album som, rent kommersiellt, blev en flopp. Men deras historia är ändå rätt speciell och frän: Bandet skulle nämligen bli specialiserade på att spela på Hollywood-stjärnornas partyn under det sena 60-talet.
Richard Harris, Natalie Wood, Eddie Fischer, Tony Curtis (han önskade allt som oftast att de skulle köra The Associations hit ”Wendy”) bokade bandet och Nancy Sinatra var t.o.m. ett dedikerat fan, troligtvis hennes förtjänst att de, 1968, fick spela in egen skiva samt turnera i Vietnamn(!)
Vid skivinspelningen fick de assistans av L.A.’s bästa studiomusiker samt av Clark Burroughs för att styra upp röstarrangemangen. Det bör nämnas att Burroughs är den man som producerade vokalinsatserna i låten ”Never My Love” med The Association och det borde inge respekt.

Och genom att The Gordian Knot hade tre-fyra stycken supervokalister kunde Burroughs inte misslyckas. Skivan kryllar av vackra, lena melodier som levs upp ytterligare av stämsång och körer i absolut världsklass. Allt inbakad i ett bomullssound med en ytterst mild touch av psych …de erkänner villigt att de inte kunde reproducera soundet live.
Även om låtarna sällan är uppbackade av svulstiga stråkar så är The Gordian Knot, i mitt tycke, en av de mer spännande sunshine pop-banden och jag föredrar hellre dessa än The Association.
Deras självbetitlade album finns utgivet på CD (Rev-Ola) och har ett blixtrande klart ljud.

The Year Of The Sun

Tommy Roe - Phantasy (1967 / 2007)

För mig har Tommy Roe bara varit en karriär som femtiotalsrocker och tillfälligheten att befinna sig i rätt tid, vid rätt plats och med rätt människor runt omkring sig - för ett enda album. Liknande stämmer in på flera av mina favoritalbum från slutet av sextiotalet (om man bortser från the Mamas & the Papas och the Beach Boys), det har bara varit lyckoträffar i en övrigt ganska tråkig karriär. I många fall har det dessutom bara rört sig om ett enda album innan artisten försvunnit i glömska.
I fallet Tommy Roe syftar jag på albumet "It's Now Winter's Day", då han omgav sig med folket bakom Millennium och kanske framför allt Curt Boettcher, som gav Tommy Roe en guldklimp i hans diskografi. Albumet har dessutom blivit återutgivet av Rev-Ola, vilket lett till att albumet nått ut till den marginaliserade publik som finns för soft pop.
Därför är det med både häpnad och glädje som jag vid en dags slösurfning stötte på "Phantasy", ett litet pop-psych-underverk från 1967. Jag fann den hos ett skivbolag som jag, i samband med min förra dators krasch - tappat bort adressen till. De ger ut psych- och soft pop-skivor på cd-r med egendesignade, skitfula omslag. Hedervärt, men tyvärr lite missriktat - särskilt med tanke på de gräsliga omslagen och de något höga priserna. Hur som helst, jag började istället leta efter en LP med "Phantasy" och gjorde så, men förlorade budgivningen på eBay. Soulseek nästa. Och där fanns en vinylrip av den som jag laddade ned.
Men det hade inte behövts, ty "Phantasy" har blivit släppts på CD i år, under skivbolaget Fallouts överinseende. Och jag som trodde att det bara var Rev-Ola som återutgav sådan här musik.
Jag hade alltså fel flera gånger om. På något sätt får jag väl också vara tacksam för att jag hade fel, för jag hade inte velat vara utan albumet. "Phantasy" har inte Curt Boettchers signum, men Tommy Roe omger sig ändå av exakt rätt människor för ett sånt här projekt. Med på skivan spelar andra bakom Millennium, Sagittarius, Goldebriars och Goldenrod. Resultatet är en sprudlande solskensfylld skiva med oantastliga poplåtar att tränga undan den annalkande vintern (på västkusten är den iallafall inget faktum) med. Ibland blir det lite fånigt, det ska erkännas, men jag tänker inte sabla ner skivan för det - har man lyssnat tillräckligt mycket på musik i genren blir det istället "charmigt". Så även när Roe besjunger det hårda livet som chef i låten "The Executive" blir det fint, kanske först och främst för att låten är välskriven och har en utmärkt refräng. Andra höjdpunkter på skivan är "Little Miss Sunshine", inledande "Paisley Dreams" och svängiga kärleksförklaringen "The You I Need". Det muntra anslaget i låtarna till trots, så ligger det hela tiden en bitterljuvt skimmer av stränder, sextiotal och oreserverad kärlek över albumet. Och precis som mina andra favoritskivor från sextiotalet, lyckoträffar eller serier av album med fantastiska poplåtar, så kommer Tommy Roe's "Phantasy" att älskas innerligt.

Jag postar ingen mp3-länk denna gången, däremot kan ni ladda ner hela albumet på AkaShamans bisarra LP-blogg. Där finns även fler godbitar i genren, men de får ni leta fram själva!