the Explorers Club - Freedom Wind (2008)

Jag måste säga det med en gång. The Explorers Club låter som the Beach Boys. Så. Där. Sagt det. Det är ingen tvekan om det, det hymlas inte med det - de skulle lika gärna kunna vara ett alldeles utmärkt tributeband till bröderna Wilson. Men nu är det inte så, de skriver egna låtar och har gjort en alldeles egen skiva.

Skulle man plocka upp skivan ur en hylla i en butik (men så handlar man ju sällan skivor längre, snarare med musklick) förstår man redan på en gång vad det handlar om. Omslaget ser ut som skivan låter. Den potentiella skivköparen av ovanstående, ett omslag som lånar friskt från dylika sextiotalsomslag och ser charmigt slitet ut, som om skivan spelats väl de senaste fyrtio åren. Omslaget pryds av bilder på de sex medlemmarna som springer runt, hoppar, ler och fånar sig på bästa Monkees-manér.

Hur låter det då? Ja, det låter ju Beach Boys. Det låter välsnickrad pop med perfekta sångharmonier, intressant instrumentering och roliga arrangemang. Vad man däremot inte kan säga är att det låter som något specifikt Beach Boys-album. För det första står de mycket bra på egna fötter och de har inte bara soundet, de har också väldigt bra låtar. För det andra lånas det inte bara från Pet Sounds, utan hejvilt - lika gärna från tidiga alster som singeln Surfer Girl som fantastiska albumet Sunflower. The Explorers Club visar härmed sin odelade kärlek till sextiotalspop från Kalifornien på ett alldeles utmärkt sätt. Det är inte bara hjärta, det är också hjärna - eftersom de lyckats skriva fantastiska låtar som skulle stått sig bra intill dåtida Wilson-kompositioner. Inledande 'Forever' sätter an tonen med ett trumintro Phil Spector hade älskat, ooo- och aaa-körer i mängder och falsettsång som lika gärna skulle vara Brian Wilson själv. Efter det följer ett pärlband av lika fantastiska poplåtar att vänta in den stundande sommaren med och drömma om ett evigt soligt Kalifornien.

På tal om tributeband, förresten. Nu för tiden turnerar två uppsättningar av Beach Boys; Brian Wilson med band och så Al Jardine, Bruce Johnston och Mike Love med kompband. Inget av dem låter särskilt bra. Inte ens Wilsons egna kompband the Wondermints kommer i närheten av the Explorers Club, då de älskat musiken sen länge och oundvikligen åldrats. The Explorers Club har kvar det unga, klara, rena i sina röster och det är också en av orsakerna till att det blir så bra. Allt är så charmigt, mjukt, kärleksfullt och vänligt att det inte går att låta bli att älska det. Ett av årets bästa album. Om detta får indiekids att börja älska solskenspop, så är jag den första att applådera den utvecklingen.

MySpace