Tim Hollier - Message To A Harlequin (1968)

Med akustisk gitarr, en vacker röst och enkla trummor inleds "Message To A Harlequin". Flera lager av körer, trummor, flöjter, stråkar och klockor drar igång låten. En stark och betagande öppning och skivan fortsätter i samma anda. Det är sparsmakad folk i botten, med barocka instrument och ackompanjemang ovanpå. Scott Walker dyker upp i huvudet, likaså landsmannen Duncan Browne och kanske rentav Nick Drake - fast med mer av allt. "Message To A Harlequin" av Tim Hollier är ett ibland spöklikt vackert album med ja.. eh.. barockfolkpsykedelia?
Tim Hollier började spela musik tidigt och startade sitt första band redan som trettonåring. I mitten av sextiotalet spelade han i folkduon the Sovereigns. Men det var först mot slutet av sextiotalet, när han flyttade till London och blev en del av folkscenen som han fick lite uppmärksamhet, vilket också ledde till ett skivkontrakt.

1968 släpptes "Message To A Harlequin" och det är ett mysterium varför Tim Hollier ramlat mellan stolarna, då musiken av detta slag fått ett uppsving på sistone och hittat en ny publik. Det hade t ex varit helt naturligt om Tim Hollier medverkat på "Folk Is Not A Four Letter Word"-samlingarna eller förra årets utmärkta "Tea & Symphony" - samlingen med brittisk barockpop. För det är bland barockpoparna som Tim Hollier har mest gemensamt, förutom de män som nämnts tidigare. Du hör harpor, cembalo, stråkar, flöjter och allt annat du förknippar med barockpop.

"Message To A Harlequin" har inte blivit återutgiven ordentligt (ett bolag har gett ut en CD-R, men köp inte den), men den är fortfarande ganska enkel att hitta på vinyl. Orkar ni inte det så har fantastiska Lost In Tyme löst det genom att posta en vinylrip här.

Sunshine Dept. får kompisar

Sunshine Dept. anser sig vara ganska ensam i det svenska bloggklimatet om att skriva om solskenspop. Ganska ensamma i hela världen, rentav. Men nu har vi fått några vänner som hamnat på länklistan här intill.
Först, en svensk blogg som ibland skriver om liknande saker som vi, t ex har de skrivit om Bill Fay - en Sunshine Dept-favorit, Tommy Roe och lite annat smått och gott. Den uppdateras ofta och verkar vara av samma sort som vi - helt vanliga män (ja, tyvärr) som nördar och skriver om fantastisk och ibland smärtsamt obskyr musik. Bloggen heter Spengo och ni hittar den på http://spengobloggen.blogspot.com.
Till sist, vad som verkar vara en amerikansk blogg av liknande sort om Sunshine Dept. och Spengo - fast mycket snyggare och bättre. The Rising Storm, som den heter har alltid ljudexempel med i sina inlägg och länkar dessutom till länkar så att du kan köpa skivan du nyss läst om. Som lök på laxen skriver de om massa trevliga saker som vi inte hinner skriva om (som garagerock, tyngre psych, tropicalia osv osv) eller ens känner till! Gå dit NU! http://therisingstorm.net

Samtidigt vill vi passa att tipsa om Sir Psych's Psychedelic Shack, som har postat Appletree Theater, flera Soft Sounds For Gentle People-samlingar och annat trevligt. Givetvis tycker vi att man ska köpa skivor, men många av skivorna är så obskyra att de är omöjliga att få tag på och dessutom hamnar ändå inga pengar i artistens ficka till slut. Så gå dit och tanka!


Som sagt så söker vi alltid efter nya skribenter till Sunshine Dept. och känner du att du har något att tillföra eller är sugen på att skriva lite för oss, absolut inga krav, eller så - men minst ett inlägg i månaden iallafall - droppa en rad till mailen som ses här nere till vänster så får du hoppa på båten. Vi uppdaterar alldeles för sällan och borde verkligen bli bättre, men förhoppningsvis kan det bli bättre om vi blir fler!

the Groop - the Groop (1969/2007)

1968, då Richard Adler reser som manager åt Sergio Mendes & Brasil '66 går han och ser en föreställning av West Side Story i Washington D.C. Där upptäcker han nittonåriga Susan Musmanno och blir så imponerad av henne att han först talar med henne om att bli medlem i Brasil '66.
Susan tar sig så småningom, motvilligt, till LA för den audition. Vid det här laget har Adler lämnat jobbet som manager åt Brasil '66 och filar på sin nya dröm - att skapa det perfekta popbandet. Han rekryterar också Brian Griffiths och Carlynn Hanney till bandet, såväl som den frisinnade Richard Caruso. Caruso och Musmanno finner att de har en gemensam kärlek till skådespeleriet och teater. Musmanno, blott nitton år gammal och fortfarande väldigt naiv berättar hur Caruso, under ett biobesök bjuder henne på en rökbar "herbal remedy".
Låtar får de från såväl Harry Nilsson som Sandy Salisbury (Sagittarius, Millennium etc.). De får också med två låtar på soundtracket till filmen Midnight Cowboy - som senare vinner en Oscarstatyett.
Efter en prövande turné i Spanien under 1969 prövas bandet för hårt och de åker alla tillbaka till USA var och en för sig och ett halvår efter att The Groop skapats är bandets saga all. De lämnar efter sig deras enda och självbetitlade album.
De hade givetvis alla förutsättningar för att lyckas och för den som lyssnar på skivan, nu i efterhand, så förefaller det sig helt barockt att The Groop aldrig slog igenom. Sundazed vill göra gällande att detta är en förlorad klassiker och ju mer jag lyssnar på dem blir jag mer övertygad om att de har rätt. The Groop-albumet är alldeles utmärkt, visar det sig. Skivan fångar det tidstypiska soundet från tiden kring 1967-69 och är dränkt i vokalarrangemang med den klassiska uppställningen av två män och två kvinnor och i stråkar, harpa och blåsinstrument. The Mamas & The Papas, Sagittarius, the Free Design och tidigare omskrivna Sugar Shoppe ligger nära till hands, när det gäller kvalitet såväl som sound.
Sundazed-utgåvan från förra året adderar dessutom två bonusspår, varav ett inte släppts tidigare. Jag skulle inte säga att The Groop är ett måste för alla som gillar pop, men en nödvändighet för alla som påstår sig älska solskenspop och soft rock.

The Groop - Wonder Why