Hearts & Flowers

I skuggan av The Byrds.

Måhända en lämplig titel. Kaliforniska Hearts & Flowers spelade countryinfluerad folkpop och släppte två album 1967 resp. 1968 men gav sedan upp pga. av utebliven framgång. Bortglömda i ett par decennier men i nuläget har både Rev-Ola och Collector’s Choice återutgett deras två fullängdare så det finns inga ursäkter längre.

Det här är inte enbart för country-experten, jag är enbart en novis gällande country men jag kan ändå konstatera att Hearts & Flowers sysslade med något utöver det vanliga. Melodierna som sjungs med ljusa men ändå bestämda stämmor, de ljuvliga folkinspirerade rytmerna samt en tidsenlig klick av psych. Allt blommar ut till en fin helhet. De har tom haft den goda smaken och låta orkestrera vissa låtar med stråkar. Japp, de softar till det och det är aldrig trist. På två album finns knappt någon dålig låt, ingen låt försvinner bland mängden, allt genomsyras av en skinande vitalitet.

Många fina covers bla. av Tim Hardin, Donovan, Carole King och Kaleodiscope men de kommer även med eget och även det är i världsklass. Vem kan inte låta bli o bli emotionellt rörd när Rain, Rain brakar igång med sin fina rytmik o sorgsna melodi? Lyssna och sjung med. Låten sätter sig med en gång.

the Explorers Club - Freedom Wind (2008)

Jag måste säga det med en gång. The Explorers Club låter som the Beach Boys. Så. Där. Sagt det. Det är ingen tvekan om det, det hymlas inte med det - de skulle lika gärna kunna vara ett alldeles utmärkt tributeband till bröderna Wilson. Men nu är det inte så, de skriver egna låtar och har gjort en alldeles egen skiva.

Skulle man plocka upp skivan ur en hylla i en butik (men så handlar man ju sällan skivor längre, snarare med musklick) förstår man redan på en gång vad det handlar om. Omslaget ser ut som skivan låter. Den potentiella skivköparen av ovanstående, ett omslag som lånar friskt från dylika sextiotalsomslag och ser charmigt slitet ut, som om skivan spelats väl de senaste fyrtio åren. Omslaget pryds av bilder på de sex medlemmarna som springer runt, hoppar, ler och fånar sig på bästa Monkees-manér.

Hur låter det då? Ja, det låter ju Beach Boys. Det låter välsnickrad pop med perfekta sångharmonier, intressant instrumentering och roliga arrangemang. Vad man däremot inte kan säga är att det låter som något specifikt Beach Boys-album. För det första står de mycket bra på egna fötter och de har inte bara soundet, de har också väldigt bra låtar. För det andra lånas det inte bara från Pet Sounds, utan hejvilt - lika gärna från tidiga alster som singeln Surfer Girl som fantastiska albumet Sunflower. The Explorers Club visar härmed sin odelade kärlek till sextiotalspop från Kalifornien på ett alldeles utmärkt sätt. Det är inte bara hjärta, det är också hjärna - eftersom de lyckats skriva fantastiska låtar som skulle stått sig bra intill dåtida Wilson-kompositioner. Inledande 'Forever' sätter an tonen med ett trumintro Phil Spector hade älskat, ooo- och aaa-körer i mängder och falsettsång som lika gärna skulle vara Brian Wilson själv. Efter det följer ett pärlband av lika fantastiska poplåtar att vänta in den stundande sommaren med och drömma om ett evigt soligt Kalifornien.

På tal om tributeband, förresten. Nu för tiden turnerar två uppsättningar av Beach Boys; Brian Wilson med band och så Al Jardine, Bruce Johnston och Mike Love med kompband. Inget av dem låter särskilt bra. Inte ens Wilsons egna kompband the Wondermints kommer i närheten av the Explorers Club, då de älskat musiken sen länge och oundvikligen åldrats. The Explorers Club har kvar det unga, klara, rena i sina röster och det är också en av orsakerna till att det blir så bra. Allt är så charmigt, mjukt, kärleksfullt och vänligt att det inte går att låta bli att älska det. Ett av årets bästa album. Om detta får indiekids att börja älska solskenspop, så är jag den första att applådera den utvecklingen.

MySpace

Four Freshmen - Today Is Tomorrow! (1968)

Det sägs att Brian Wilson blev som besatt av Four Freshmen och fullkomligt slet ut skivan "Four Freshmen and 5 Trombones" och detta spelade antagligen in i formandet av Beach Boys-soundet. De perfekta sångharmonier som Four Freshmen använde sig av fångade Wilson och blev något som, trots att det är starkt förknippat med femtiotalets doo-wop och harmoni-grupper, hängde kvar in i sextiotalet - kanske tack vare Beach Boys' användande av sångharmonier av detta slag.

1968 är inte längre Four Freshmen ballast i stan, men samtidigt har de märkt att populära, yngre artister runt omkring dem använder samma sätt att sjunga som de alltid gjort. Istället för att bli bittra över det här försöker de greppa en del av kakan. Four Freshmen uppdaterat sitt sound och spelar in ett pärlband av, i detta sammanhang, kända låtar; Daydream, Walk On By, Cherish, Up Up And Away och My Girl och så vidare.

Vad gäller genomförandet så är det givetvis kompetent, gubbarna vet vad de gör och kan sitt hantverk väl. Men - och det finns ett stort 'men' här - det blir tyvärr aldrig riktigt bra. Låtvalet är, som ni ser, superbt och instrumentering och arrangemang lämnar inget kvar att önska. Problemet är gubbarnas röster. De är helt enkelt för gamla och de saknar det klara, ljusa och skimrande som vi lärt oss älska i andra vokalgrupper. Allmusic ger plattan fyra stjärnor, vilket återigen visar vilken dålig koll de har på musik av den här sorten. Today Is Tomorrow! finns återutgiven i en dyr japansk utgåva, om ni ändå inte skulle lita på mig. Originalet kostar några dollar på eBay.
Men, det finns ju också ett positivt 'men' - det är ju alltid ett snyggt omslag...