Sunshine Department

Sunshine Dept. fortsatta varande

2009-07-11T12:07:00.000+02:00

När semestern är över och jag är utvilad och har ett gäng nya skivor, är tanken att jag ska starta upp Sunshine Dept igen. Ni kanske har förstått det på den omarbetade designen och testinlägg och liknande.

Hur som helst, vad vill ni se på Sunshine Dept? Hur ofta vill ni att den uppdateras? Vad har varit bra, vad har varit dåligt??

Sunny Days - Sommarsamling 2009

2009-06-28T14:22:00.007+02:00

Kathe Green - Primrose Hill
Från albumet "Run the Length of Your Wildness", återutgivet 2008 - av Rev-Ola.
Efter inspelning av filmen "The Party" med Peter Sellers och en annan soft pop-stjärna åkte Kathe Green till swinging London och spelade in denna skiva, inspirerad av sin vän och kollega Richard Harris. Skivan spelades in samtidigt som Dana Gillespies 'Box Of Surprises', med samma producent - vilket hörs. Men Greens kompositioner är mer dramatiska, vilket hörs tydligt i detta spår.

Tuneful Trolley - Sunny Days
Från albumet "Island In the Sky", återutgivet 2008 - av Now Sounds.
Temat på skivan och en kort popbagatell från denna sextett i kategorin "band som inspirerats av Beatles". Hur som helst, detta spår från deras album "Island In the Sky", som återutgavs nyligen på vårt nya favoritskivbolag, Now Sounds, som är en avknoppning från Rev-Ola - och som redan hunnit ge ut flera förstklassiga grejer.

Sandy Posey - Come Softly To Me
Från samlingen "A Single Girl: The Very Best of the MGM Recordings" utgivet på RPM 2002.
Trots ett antal hits tog Sandy Poseys karriär aldrig den fart hon själv kanske hade hoppats på. Dock med förstklassiga låtar från Joe South, Dan Peen och Spooner Oldham. Sågas givetvis på Allmusic av deras sopa Richie Unterberger (mer om det senare), men lita inte på honom.

Sunshine Company - Just Beyond Your Smile
Från albumet "Happy Is the Sunshine Company", utgivet 1967. Återfinns också på både Rev-Olas och Collector's Choice samlingar med bandet.
En klassisk Asher/Nichols-komposition, som också finns på soft popens heliga graal - Roger Nichols Small Circle of Friends. Tony Asher, medkompositör på låten hjälpte också Brian Wilson med texterna av världens bästa skiva genom tiderna - Pet Sounds.

The Peppermint Trolley Company - Trust
Från det självbetitlade albumet, återutgivet under namnet "Beautiful Sun" av Now Sounds, 2009.
Äntligen på CD! En av soft popens bortglömda album, har detta album länge varit en angelägenhet mest för samlare. Utgivet med bonusspår och liner notes blir detta en självklarhet i skivhyllan. Denna barockpop-låt är en mina personliga favoriter.

Birgit Lystager - Fingertips
Från albumet "Ready To Meet You" från 1970.
Dansk soft pop från sångfågeln Birgit Lystager, som gett ut skivor både på danska och engelska. Detta album är hett eftertraktat bland samlare och den här låten gör det helt förståligt varför det är så.

Cowsills - Make The Music Flow
Från albumet "Captain Sad and his Ship of Fools" från 1968, återutgivet 2009 av Now Sounds.
Deras tredje album inom ett år och - trots att vi skrivit ganska mycket om Cowsills - ett som jag inte hade någon vetskap om alls förrän i år. Hela anledningen till att denna sommarsamlingen blev till. Poplåtar som den här förtjänar att spridas.

the Keefe Sisters - Love Knows
Från samlingen "Soft Sounds for Gentle People: Sounds of She", utgivet 2008 på Pet Records, men också på albumet "Our Heritage and Other Things" utgivet någon gång på sjuttiotalet.
Albumet som nämns ovan är snarare fyllt med country och Gordon Lightfoot-covers, men att denna låt passar in här går inte att ta miste på. Fantastiska harmonier och mjuka arrangemang.

Bob Lind - Elinor
Från albumet "Photographs of Feeling", utgivet 1966.
Folkig barockpop, producerad av ingen mindre än Jack Nitzsche. Kan vara intressant att kolla vidare för den som gillar Tim Buckley och Tim Hardin.

Quarteto Em Cy - O Mar E Beber
Från samlingen "Aleluia 1964-66", utgiven av El (ett skivbolag under samma "paraply" som Rev-Ola och Now Sounds)
Oerhört gullig och vacker bossa från denna kvartett som sägs vara Brasiliens bästa kvinnliga vokalkvartett.

Harper And Rowe - Good Times, Bad Times
Från albumet "Harper and Rowe" utgivet på Liberty, 1967.
Årets inslag av blåögd soul. Albumet innehåller mer godbitar, dock av det mer lätt psykedeliska slaget.

Tina Mason - What
Från albumet "Is Something Wonderful", utgivet 1967, återutgivet 2008 av Now Sounds.
Efter att ha framträtt som en "regular" på Dick Clark's 'Where the Action Is' och där träffat sin man, basisten i Paul Revere & the Raiders - frontade hon också Tina & the Mustangs. Med David Axelrod som producent spelade hon in detta album. En kombination av mjuk soft pop och rå northern soul-känsla.

Five Man Electrical Band - You're Gonna Lose That Girl
Från det självbetitlade albumet från 1969, på Pickwick. Återutgivet 2008 under namnet "Half Past Midnight: The Staccatos and Beyond" på Now Sounds.
En Lennon/McCartney-komposition som framförs på ett ljuvligt sätt av detta Kanadensiska band som hamnar någonstans mellan the Turtles och the Hollies.

The Flares - Forever
Från samlingen "Destination Frantic!", en garagesamling utgiven 1998.
Kanske skivans mest obskyra inslag kommer denna lätt Byrds:iga folrocklåt. Vet ingenting mer om bandet att den här låten är fenomenal.

Smokey and His Sister - Ever Losin' Lover
Från samlingen "Smokey and His Sister", utgivet på Sundazed 2007. Spelades in mellan 66 och 67, men släpptes aldrig.
Fantastik folkpop från detta syskonpar. Smokey själv (med världens konstigaste frisyr) framhålls som stjärnan, även om vem som helst hör att det är hans syster som är den riktiga stjärnan med sin härligt blasé sångstil.

We Five - Softly As I Leave You
Från albumet "You Were On My Mind" återutgivet i en dubbel tillsammans med albumet "Make Someone Happy" av Collector's Choice i flera utgåvor, den senaste 2008.
Ljuvlig avslutning på skivan, från denna folkrockkvartett. Gillar ni detta kan den ovan nämnda samlingen vara väl värd en koll.

~~Sommarsamling 2009 - "Sunny Days"~~

Samlingen togs bort 21 juli 2009 på grund av platsbrist på webhotell.

Quarteto Em Cy - Aleluia 1964-66 (él)

2009-05-10T20:08:00.011+02:00

Quarteto Em Cy - Aleluia 1964-66 (él, 2008)

Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc Bla bla bla, bossa nova, bla bla, Tamba Trio etc etc

MP3: O Mar E Meu Chao

Köp skivan
CD él, 2008: Aleluia 1964-1966 (Amazon UK)
LP original 1966: ebay

End Of the Summer

2008-08-18T19:53:00.004+02:00

Min sommarsamling blir det sista jag gör på Sunshine Department. Efter att noga ha tänkt över det hela har jag beslutat mig för att lägga av med bloggen. När jag började var jag helt lyrisk över den nya musiken jag hittat och fann helt enkelt ingen annan blogg som fyllde funktionen att tipsa mig om nya saker. Särskilt inte en svensk sådan. Med tiden har jag fått mer att göra i mitt privatliv och på arbetet och har därför inte längre tid eller ork att fortsätta att uppehålla den ändlösa sommaren.

Att intresset varit stort för Sunshine Department har man kunnat se bland nedladdningarna av de låtar vi postat, tyvärr dock inte bland kommentarerna. Nu är det dock inte så att jag lever på ryggdunkar, men det hade kanske fått mig att fortsätta lite till. Statistiken för sommarsamlingen visar tydliga siffror. 103 nedladdningar i skrivande stund och ett tiotal kommentarer, några här och några på ett musikforum.
Det har också varit svårt att jaga skribenter som varit villiga att lägga tid och ansträngning på Sunshine Department, något som också bidragit till att det känns trögt att själv uppdatera hela tiden.

Men jag är inte sur eller bitter för något av ovanstående, nu är det helt enkelt slut och jag önskar alla lycka till i sitt fortsatta letande efter den aldrig ändande sommaren. Sunshine Department kommer att ligga kvar som ett litet arkiv för den som är sugen på lite solsken. Låtarna är dock borta sedan länge och kommer inte postas igen. Skulle dock tid, ork och ambition återkomma så kan Sunshine Department mycket väl tänkas återuppstå, men nu får det vara nog för den här gången.
Hoppas att ni har gillat det! Hej då!

Sound Of Sunshine

2008-07-16T14:46:00.009+02:00

Av tradition (okej, så det är bara tredje året) brukar jag göra en sommarskiva som jag skickar ut till vänner, bekanta och intresserade. Årets samling följer här nedan, med kommentarer. ~~Om du inte fick en skiva på posten finns ett fåtal kvar, vilket du kan få i utbyte mot att du skickar ett frankerat kuvert.~~ (Det finns inga kvar). Annars kan du ladda ner genom att klicka på titeln nedan. Ha en bra sommar.

VA - Sound Of Sunshine
Omslag
the Hassles - Warming Up
Egentligen bara intro för resten av skivan (dessutom felstavat på mitt omslag), men för den som tycker att det låter lovande så kan jag upplysa er om att låten är hämtad från the Hassles debutalbum, någon slags rockig R&B. Lite som Spencer Davis Group och dessutom Billy Joels första band. Återutgivet 1992, men indraget på Joels begäran.
Brian Hyland - Stay And Love Me All Summer
Hämtad från albumet med samma titel. Fantastisk skiva, som jag medvetet väntat med att skriva om här just för att inte avslöja denna låten, har hela tiden haft den i åtanke som öppningslåt på skivan. Hyland var samtida och kompis med Del Shannon, en annan "teen idol" med högre ambitioner. Hyland skrev också - lite på samma tema - Summer Days, Summer Nights som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Återutgiven på CD i Japan, men originalet på vinyl är ganska billig på eBay.
the Main Attraction - Hold On (I'm Coming)
Fråga mig inte hur det gick till, men den här låten har fallit bort från omslaget. För detta ber jag så hemskt om ursäkt och hoppas att alla kan ha överseende med mitt misstag. The Main Attraction skrev jag nyligen om och här gör de sin egna version av Sam & Daves dänga, skriven av Hayes/Porter (ja, den Hayes).
Keith - Our Love Started All Over Again
Keith är ytterligare en bortglömd popidol från sextiotalet, med en varm röst och några fantastiska låtar. Båda hans album 98.6/Ain't Gonna Lie och Out Of Crank finns på en CD med den förvirrande titeln Ain't Gonna Lie. Det är allt du någonsin kommer behöva med Keith, då samlingen också innefattar ett gäng osläppta spår och utförliga liner notes.
Beau Brummels - Just a Little
Från albumet Introducing the Beau Brummels som är en lätt naiv, men ändå älskvärd skiva - och samtidigt deras debut. Innehåller fler låtar gott och väl i klass som denna. Återutgivet av Sundazed.
the Carpenters - Help
Det tog ett tag innan jag kunde bestämma om denna ens skulle vara med. Tycker dock att Carpenters ger låten en ny dimension och att detta är en bra och rättvis cover. Finns på albumet Close To You, som du hittar billigt och överallt.
the Explorers Club - Last Kiss
Första "nya" låten, tagen från albumet Freedom Wind som jag hyllade utan förbehåll, för ett tag sedan. Fantastiskt Beach Boys-pastisch med härligt falsettrefräng.
the New Colony Six - Things I'd Like to Say
The New Colony Six började som ett British Invasion/garage-band, men deras album Revelations slår an en ny sträng. Sina Paul Revere-inspirerade uniformer hade de dumpat och förlorat en medlem. Detta innebar också en ny vändning i deras musik. Revelations är kanske inte någon förlorad soft pop-pärla, men som denna låt visar finns det dock några godbitar gömda på plattan. Har ännu inte blivit återutgiven, men vinylen är inte svår att få tag på.
Sunny And Phyllis - I've Been Lost
Föga är känt om duon Sunny & Phyllis, som bara hann släppa två 45:or utan något direkt igenkännande. Singlarna är relativt enkla att hitta på eBay och den här låten är också hämtade från He & She-samlingen i Soft Sounds For Gentle People-serien, som jag varmt rekommenderade.
the Mutual Understanding - Always True to You, Darling, In My Fashion
Om Sugar Shoppe närmast kan beskrivas som Kanadas svar på the Mamas & the Papas, får the Mutual Understanding stå ut med att beskrivas som samma nations svar på the Free Design eller Roger Nichols & Small Circle of Friends. Hela albumet In Wonderland är en soft pop-pärla som är återutgiven av sydkoreanska skivbolaget Beatball. Originalet kostar givetvis astronomiska summor på eBay.
Brent Cash - Everything That's Grey
Brent Cash är andra låten på skivan som är från i år. Om han fick bestämma var det fortfarande 1967 och allting var glatt och mjukt och trevligt. Inte mig emot.
the Unusual We - Bright Spectrum of Colors
Jag vet i princip ingenting om denna grupp. Deras självbetitlade album är återutgivet av tidigare nämnda Beatball, men eftersom alla liner notes är på ett språk jag inte förstår kan jag inte berätta mer än att deras album än så länge finns återutgivet och följer i samma anda som denna låt.
Dobie Gray - Do You Really Have a Heart
Dobie Gray må vara svart, men var en kameleont musikaliskt sett och växlade mellan country, soul och pop. I denna låt är det senaste som gäller, när han gör en fantastisk version av denna Roger Nichols/Paul Williams-komposition. Tagen från en samling med det legendariska skivbolaget White Whale.
the Eighth Day - Building With a Steeple
Fem killar och två tjejer bildar denna fantastiska grupp som förutom sitt album On The Eighth Day är så gott som okända. Albumet är återutgivet i Japan, men finns t ex på Amazon.
the Vogues - Hey, That's No Way To Say Goodbye
Vokalgrupp som hamnar någonstans mellan solskenspop och Walker Brothers i sound. Här med en Leonard Cohen-låt. Återfinns på en samling från Rhino. Andra tolkare är Judy Collins och Claudine Longet.
the Groop - Wonder Why
Förra årets överraskning från Sundazed. Jag har skrivit om den tidigare, här.
Sugar Shoppe - Baby Baby
Sugar Shoppe har jag också skrivit om tidigare. Kolla här.
the Parade - Lullaby
En utmärkt avslutningslåt. Kom i år på Sunshine Girl - the Complete Recordings, som släpptes i år, som samlar alla inspelningar The Parade gjort och dessutom har liner notes från orginalmedlemmarna med kopplingar till Phil Spector och Roger Nichols.

And Now... The Main Attraction (1968)

2008-06-30T08:53:00.006+02:00

Ett av mina absoluta favoritalbum inom genren är kanske också ett av de mest underskattade. Vad det beror på vet jag inte, men när Allmusic i vanliga ordning blandar ihop band, skivan inte verkar kunna se fram emot någon återutgivning i en nära framtid och den inte återfinns på mp3bloggar (fast efter mycket sökning hittade jag den samtidigt som jag skulle kolla upp lite fakta) så börjar man ana ugglor i mossen.

Kanske är det The Main Attractions blandning av svängig blåögd soul och solsken som gör det. Kanske är det omslaget som inte visar några som helst tecken på solsken, som gör det. Hur det än ligger till med den saken, här finns en guldgruva. Måhända att detta inte är den bästa tolkningen av Webb-låten By The Time I Get To Phoenix (mycket på grund av att bandet manliga sångare sjunger lead) och att detta inte är något tema-album - "bara" en samling väldigt bra låtar.

Skivan öppnar med If I'm Wrong - med ba ba ba-körer, blås och vansinnigt sval och avslappnat cool sång från Jeanne Salo. Jeanne Salo är också bandets starkaste lysande stjärna, när det är manlig leadsångare (Gene Salo?) är det inte fullt lika bra. Bra, men inte fantastiskt. Everyday - som the Avalanches lånat från i sin låt Since I Left You - är också fantastiskt loung:ig och somrig. Bäst är det när Jeanne sköter mikrofronen och bandet använder sig av sitt egna material.
Gimme A Little Sign! har en nedtonad vers med en stegring fram till den souliga refrängen och med en pigg orgel i sticket, Jonathan är inget annat än barockpop med stråkar, oboe och cembalo.

Många av de allra bästa skivorna inom genren blir till slut väldigt dyra, men förseglade exemplar av And Now The Main Attraction säljs fortfarande till priser strax ovanför tio dollar. Dessutom finns skivan nästan alltid på Tradera. Skynda er och köp innan de tar slut.

The Main Attraction - Everyday

Hearts & Flowers

2008-05-29T18:06:00.005+02:00

I skuggan av The Byrds.

Måhända en lämplig titel. Kaliforniska Hearts & Flowers spelade countryinfluerad folkpop och släppte två album 1967 resp. 1968 men gav sedan upp pga. av utebliven framgång. Bortglömda i ett par decennier men i nuläget har både Rev-Ola och Collector’s Choice återutgett deras två fullängdare så det finns inga ursäkter längre.

Det här är inte enbart för country-experten, jag är enbart en novis gällande country men jag kan ändå konstatera att Hearts & Flowers sysslade med något utöver det vanliga. Melodierna som sjungs med ljusa men ändå bestämda stämmor, de ljuvliga folkinspirerade rytmerna samt en tidsenlig klick av psych. Allt blommar ut till en fin helhet. De har tom haft den goda smaken och låta orkestrera vissa låtar med stråkar. Japp, de softar till det och det är aldrig trist. På två album finns knappt någon dålig låt, ingen låt försvinner bland mängden, allt genomsyras av en skinande vitalitet.

Många fina covers bla. av Tim Hardin, Donovan, Carole King och Kaleodiscope men de kommer även med eget och även det är i världsklass. Vem kan inte låta bli o bli emotionellt rörd när Rain, Rain brakar igång med sin fina rytmik o sorgsna melodi? Lyssna och sjung med. Låten sätter sig med en gång.

the Explorers Club - Freedom Wind (2008)

2008-05-20T12:48:00.004+02:00

Jag måste säga det med en gång. The Explorers Club låter som the Beach Boys. Så. Där. Sagt det. Det är ingen tvekan om det, det hymlas inte med det - de skulle lika gärna kunna vara ett alldeles utmärkt tributeband till bröderna Wilson. Men nu är det inte så, de skriver egna låtar och har gjort en alldeles egen skiva.

Skulle man plocka upp skivan ur en hylla i en butik (men så handlar man ju sällan skivor längre, snarare med musklick) förstår man redan på en gång vad det handlar om. Omslaget ser ut som skivan låter. Den potentiella skivköparen av ovanstående, ett omslag som lånar friskt från dylika sextiotalsomslag och ser charmigt slitet ut, som om skivan spelats väl de senaste fyrtio åren. Omslaget pryds av bilder på de sex medlemmarna som springer runt, hoppar, ler och fånar sig på bästa Monkees-manér.

Hur låter det då? Ja, det låter ju Beach Boys. Det låter välsnickrad pop med perfekta sångharmonier, intressant instrumentering och roliga arrangemang. Vad man däremot inte kan säga är att det låter som något specifikt Beach Boys-album. För det första står de mycket bra på egna fötter och de har inte bara soundet, de har också väldigt bra låtar. För det andra lånas det inte bara från Pet Sounds, utan hejvilt - lika gärna från tidiga alster som singeln Surfer Girl som fantastiska albumet Sunflower. The Explorers Club visar härmed sin odelade kärlek till sextiotalspop från Kalifornien på ett alldeles utmärkt sätt. Det är inte bara hjärta, det är också hjärna - eftersom de lyckats skriva fantastiska låtar som skulle stått sig bra intill dåtida Wilson-kompositioner. Inledande 'Forever' sätter an tonen med ett trumintro Phil Spector hade älskat, ooo- och aaa-körer i mängder och falsettsång som lika gärna skulle vara Brian Wilson själv. Efter det följer ett pärlband av lika fantastiska poplåtar att vänta in den stundande sommaren med och drömma om ett evigt soligt Kalifornien.

På tal om tributeband, förresten. Nu för tiden turnerar två uppsättningar av Beach Boys; Brian Wilson med band och så Al Jardine, Bruce Johnston och Mike Love med kompband. Inget av dem låter särskilt bra. Inte ens Wilsons egna kompband the Wondermints kommer i närheten av the Explorers Club, då de älskat musiken sen länge och oundvikligen åldrats. The Explorers Club har kvar det unga, klara, rena i sina röster och det är också en av orsakerna till att det blir så bra. Allt är så charmigt, mjukt, kärleksfullt och vänligt att det inte går att låta bli att älska det. Ett av årets bästa album. Om detta får indiekids att börja älska solskenspop, så är jag den första att applådera den utvecklingen.

MySpace

Four Freshmen - Today Is Tomorrow! (1968)

2008-05-11T21:53:00.004+02:00

Det sägs att Brian Wilson blev som besatt av Four Freshmen och fullkomligt slet ut skivan "Four Freshmen and 5 Trombones" och detta spelade antagligen in i formandet av Beach Boys-soundet. De perfekta sångharmonier som Four Freshmen använde sig av fångade Wilson och blev något som, trots att det är starkt förknippat med femtiotalets doo-wop och harmoni-grupper, hängde kvar in i sextiotalet - kanske tack vare Beach Boys' användande av sångharmonier av detta slag.

1968 är inte längre Four Freshmen ballast i stan, men samtidigt har de märkt att populära, yngre artister runt omkring dem använder samma sätt att sjunga som de alltid gjort. Istället för att bli bittra över det här försöker de greppa en del av kakan. Four Freshmen uppdaterat sitt sound och spelar in ett pärlband av, i detta sammanhang, kända låtar; Daydream, Walk On By, Cherish, Up Up And Away och My Girl och så vidare.

Vad gäller genomförandet så är det givetvis kompetent, gubbarna vet vad de gör och kan sitt hantverk väl. Men - och det finns ett stort 'men' här - det blir tyvärr aldrig riktigt bra. Låtvalet är, som ni ser, superbt och instrumentering och arrangemang lämnar inget kvar att önska. Problemet är gubbarnas röster. De är helt enkelt för gamla och de saknar det klara, ljusa och skimrande som vi lärt oss älska i andra vokalgrupper. Allmusic ger plattan fyra stjärnor, vilket återigen visar vilken dålig koll de har på musik av den här sorten. Today Is Tomorrow! finns återutgiven i en dyr japansk utgåva, om ni ändå inte skulle lita på mig. Originalet kostar några dollar på eBay.
Men, det finns ju också ett positivt 'men' - det är ju alltid ett snyggt omslag...

The Turtles - Happy Together (1967)

2008-04-08T14:09:00.009+02:00

Howard Kaylan och Mark Volman (som kom att utgöra kärnan i the Turtles, som de två frontmännen) spelade tillsammans i det instrumentala surfbandet the Nightriders som blev the Crossfires, som 1965 fick ett litet genombrott i och med att discjockey:n och klubbägaren Reb Foster hörde dem och blev deras manager. Foster hjälpte bandet att få till ett skivkontrakt med White Whale Records och bandet bytte namn till the Tyrtles, som en slags homage till hjältarna the Byrds. Den här medvetna felstavningen ändrades sedan till det rättstavade alternativet.
Nu var bandet inte längre ett surfband, utan tog sig an Bob Dylans låt "It Ain't Me Babe" med en blandning av folk och rock. Singeln nådde topp tio bara några månader efter att the Byrds "Mr. Tambourine Man" hade hamnat på förstaplats.

Efter medlemsbyten och annat krångel kom bandet tillbaka i början av 1967 för att spela in en bunt låtar, varav en var titellåten till detta album.

När du tänker på alla de där glada popbanden som verkade finnas på sextiotalet är the Turtles ett av de banden som uppfyller dina fördomar bäst. Albumet "Happy Together" öppnar med ett dundrande trumfill och blås för att övergå i en solskensmelodi full av glädje. Efterföljande "Guide For The Married Man" är inget undantag från den tidigare inslagna vägen. "I Think I'll Run Away" drar ned tempot något, till en vacker låt med stråkar och blås. Och så vidare och så vidare.

The Turtles kanske inte har intrikata arrangemang av stråkar, xylophoner, cembalo och thereminer - men vad de har, är fantastiskt bra låtar. Soundet ligger närmre Tommy James & the Shondells, Every Mother's Son och Lovin' Spoonful än säg, Sagittarius och the Free Design - men albumet är rakt igenom en njutning full av glädje och solsken, perfekt för vilken solstänkt vårdag som helst.

The Turtles - To Young To Be One

Tim Hollier - Message To A Harlequin (1968)

2008-03-31T12:24:00.017+02:00

Med akustisk gitarr, en vacker röst och enkla trummor inleds "Message To A Harlequin". Flera lager av körer, trummor, flöjter, stråkar och klockor drar igång låten. En stark och betagande öppning och skivan fortsätter i samma anda. Det är sparsmakad folk i botten, med barocka instrument och ackompanjemang ovanpå. Scott Walker dyker upp i huvudet, likaså landsmannen Duncan Browne och kanske rentav Nick Drake - fast med mer av allt. "Message To A Harlequin" av Tim Hollier är ett ibland spöklikt vackert album med ja.. eh.. barockfolkpsykedelia?
Tim Hollier började spela musik tidigt och startade sitt första band redan som trettonåring. I mitten av sextiotalet spelade han i folkduon the Sovereigns. Men det var först mot slutet av sextiotalet, när han flyttade till London och blev en del av folkscenen som han fick lite uppmärksamhet, vilket också ledde till ett skivkontrakt.

1968 släpptes "Message To A Harlequin" och det är ett mysterium varför Tim Hollier ramlat mellan stolarna, då musiken av detta slag fått ett uppsving på sistone och hittat en ny publik. Det hade t ex varit helt naturligt om Tim Hollier medverkat på "Folk Is Not A Four Letter Word"-samlingarna eller förra årets utmärkta "Tea & Symphony" - samlingen med brittisk barockpop. För det är bland barockpoparna som Tim Hollier har mest gemensamt, förutom de män som nämnts tidigare. Du hör harpor, cembalo, stråkar, flöjter och allt annat du förknippar med barockpop.

"Message To A Harlequin" har inte blivit återutgiven ordentligt (ett bolag har gett ut en CD-R, men köp inte den), men den är fortfarande ganska enkel att hitta på vinyl. Orkar ni inte det så har fantastiska Lost In Tyme löst det genom att posta en vinylrip här.

Sunshine Dept. får kompisar

2008-03-31T09:38:00.011+02:00

Sunshine Dept. anser sig vara ganska ensam i det svenska bloggklimatet om att skriva om solskenspop. Ganska ensamma i hela världen, rentav. Men nu har vi fått några vänner som hamnat på länklistan här intill.
Först, en svensk blogg som ibland skriver om liknande saker som vi, t ex har de skrivit om Bill Fay - en Sunshine Dept-favorit, Tommy Roe och lite annat smått och gott. Den uppdateras ofta och verkar vara av samma sort som vi - helt vanliga män (ja, tyvärr) som nördar och skriver om fantastisk och ibland smärtsamt obskyr musik. Bloggen heter Spengo och ni hittar den på http://spengobloggen.blogspot.com.
Till sist, vad som verkar vara en amerikansk blogg av liknande sort om Sunshine Dept. och Spengo - fast mycket snyggare och bättre. The Rising Storm, som den heter har alltid ljudexempel med i sina inlägg och länkar dessutom till länkar så att du kan köpa skivan du nyss läst om. Som lök på laxen skriver de om massa trevliga saker som vi inte hinner skriva om (som garagerock, tyngre psych, tropicalia osv osv) eller ens känner till! Gå dit NU! http://therisingstorm.net

Samtidigt vill vi passa att tipsa om Sir Psych's Psychedelic Shack, som har postat Appletree Theater, flera Soft Sounds For Gentle People-samlingar och annat trevligt. Givetvis tycker vi att man ska köpa skivor, men många av skivorna är så obskyra att de är omöjliga att få tag på och dessutom hamnar ändå inga pengar i artistens ficka till slut. Så gå dit och tanka!

Som sagt så söker vi alltid efter nya skribenter till Sunshine Dept. och känner du att du har något att tillföra eller är sugen på att skriva lite för oss, absolut inga krav, eller så - men minst ett inlägg i månaden iallafall - droppa en rad till mailen som ses här nere till vänster så får du hoppa på båten. Vi uppdaterar alldeles för sällan och borde verkligen bli bättre, men förhoppningsvis kan det bli bättre om vi blir fler!

the Groop - the Groop (1969/2007)

2008-03-19T14:29:00.013+01:00

1968, då Richard Adler reser som manager åt Sergio Mendes & Brasil '66 går han och ser en föreställning av West Side Story i Washington D.C. Där upptäcker han nittonåriga Susan Musmanno och blir så imponerad av henne att han först talar med henne om att bli medlem i Brasil '66.
Susan tar sig så småningom, motvilligt, till LA för den audition. Vid det här laget har Adler lämnat jobbet som manager åt Brasil '66 och filar på sin nya dröm - att skapa det perfekta popbandet. Han rekryterar också Brian Griffiths och Carlynn Hanney till bandet, såväl som den frisinnade Richard Caruso. Caruso och Musmanno finner att de har en gemensam kärlek till skådespeleriet och teater. Musmanno, blott nitton år gammal och fortfarande väldigt naiv berättar hur Caruso, under ett biobesök bjuder henne på en rökbar "herbal remedy".
Låtar får de från såväl Harry Nilsson som Sandy Salisbury (Sagittarius, Millennium etc.). De får också med två låtar på soundtracket till filmen Midnight Cowboy - som senare vinner en Oscarstatyett.
Efter en prövande turné i Spanien under 1969 prövas bandet för hårt och de åker alla tillbaka till USA var och en för sig och ett halvår efter att The Groop skapats är bandets saga all. De lämnar efter sig deras enda och självbetitlade album.
De hade givetvis alla förutsättningar för att lyckas och för den som lyssnar på skivan, nu i efterhand, så förefaller det sig helt barockt att The Groop aldrig slog igenom. Sundazed vill göra gällande att detta är en förlorad klassiker och ju mer jag lyssnar på dem blir jag mer övertygad om att de har rätt. The Groop-albumet är alldeles utmärkt, visar det sig. Skivan fångar det tidstypiska soundet från tiden kring 1967-69 och är dränkt i vokalarrangemang med den klassiska uppställningen av två män och två kvinnor och i stråkar, harpa och blåsinstrument. The Mamas & The Papas, Sagittarius, the Free Design och tidigare omskrivna Sugar Shoppe ligger nära till hands, när det gäller kvalitet såväl som sound.
Sundazed-utgåvan från förra året adderar dessutom två bonusspår, varav ett inte släppts tidigare. Jag skulle inte säga att The Groop är ett måste för alla som gillar pop, men en nödvändighet för alla som påstår sig älska solskenspop och soft rock.

The Groop - Wonder Why

The Innocence - The Innocence (1967)

2008-01-31T14:36:00.004+01:00

För att nå fram till året 1967 och bandnamnet The Innocence måste vi gå tillbaka till sju år tidigare, 1960. Peter Andreoli, Vincent Poncia Jr. och Norman Marzano har en liten hit med låten "Mr. Lonely" - som nådde nummer 73 på Billboard-listan. Efter ytterligare några singlar kastade doo wop-gruppen The Videls, som de kallade sig, in handduken och Peter Andreoli och Vincent Poncia Jr. (aka "Anders & Poncia") började skriva låtar tillsammans med Phil Spector för t ex The Ronettes och The Crystals, två av Phil Spectors tjejgrupper.

Under det nya namnet The Tradewinds spelade Anders & Poncia in några singlar och fick återigen några mindre hits under -65 och 66. Dessa släpptes på skivbolaget Buddha Records, på etiketten Kama Sutra, ett skivbolag de delade med det betydligt mer kända Lovin' Spoonful.

Under 1966 bytte så Anders & Poncia namn igen och tar namnet The Innocence. Under 1966 och 1967 släpper de singlarna "There's Got To Be A Word!" och "Mairzy Doats" som båda tar sig in på Billboard-listan. Och ungefär där är vi nu. Det är 1967, The Innocence spelar in och släpper sitt självbetitlade album.

Flytta fram fyrtio år senare och hur en nål träffar en knastrande vinyl, 2008. En plockande elgitarr, en ackordspelande akustisk gitarr och något form av rytminstrument (skedar?) möter dig. Stämsång läggs till mixen, stråkar sveper över låten som en varm sommarvind, en hihat håller takten och världen framstår som en gullig, mjuk och trevlig plats. Innan du ens acklimatiserat dig till den mjuka världen du hamnat i, är låten slut. Men väntan är inte särskilt lång, efter kommer den andra singeln från skivan - "Mairzy Doats" och är så munter och klämkäck det går att bli utan att bli smaklöst. Nästa spår, tempot sänks, en röst hamnar i centrum och backas upp av enkel instrumentering och körer, du har just mött "Someone Got Caught In My Eye". På efterföljande spår "All I Ask" visas tydligt Anders & Poncias låtskrivartalanger återigen och så fortsätter det skivan igenom. En viss varning kan dock utfärdas, det är väldigt mesigt, mjukt och vänt. Även när de är vemodiga framstår de som väldigt snälla och långt ifrån uppgivna. Låter det fortfarande som något för dig? The Innocences självbetitlade och enda album finns på ett eBay nära dig, eller på samlingen Anders & Poncia Best, som verkar lite krångligare och dyrare än originalskivan.

Anders & Poncia fortsatte och gjorde ett album till, under namnet The Anders & Poncia Album för att sedan gå skilda vägar.

The Innocence - All I Ask (mp3)

The Clique

2008-01-02T22:24:00.002+01:00

”There’s no time for me

No turning back for me
I’m standing obviously
In the shadow of your love”

Så börjar The Cliques låt som avslutar deras enda fullängdare som släpptes 1969.

Förutom att det är en ytterst känslosam melodi så är låten uppbackad av cembalo, orgel och de lenaste av lenaste av brass- och stråkarr. Precis som det ska vara. Denna låt hör, för egen del, säkerligen till en av de mest spelade förra året. Repeat-knappen i bilen var ofta intryckt. Man fick fan inte nog.

För att vara ett sunshine pop-band är det noterbart att The Clique var baserade i Houston, Texas men albumet spelades givetvis in i LA med Gary Zekley som producent.

Pop, garage, soft, psych, bubblegum och blue-eyed soul. The Clique blandar friskt och kontentan blir inte spretigt, utan mer unikt och originellt. De fick faktiskt en hit med covern ”Sugar On Sunday” som ursprungligen framfördes av Tommy James & The Shondells. The Cliques cover är snäppet snärtigare och piggare. Även tar de sig an Bee Gees ”Holiday” och den är farligt nära att vara bättre än originalet! Det kan väl inte vara möjligt? Hur som helst, det är inte den jag ska bjussa på utan den dödligt vackra:

Shadow Of Your Love

Del Shannon - The Further Adventures Of Charles Westover (1968)

2007-12-20T12:33:00.008+01:00

Förra årets utgivning av Del Shannons "Home & Away"; ett album som blivit dumpat av Liberty Records och lagt på hyllan - visade sig vara en väldigt lyckad gärning. Det är ett utsökt solskensalbum med alla de element vi eftersöker inom genren och att det dessutom varit dolt för allmänheten och alltså var ett "nytt" album, gjorde det ännu mer älskvärt. För min del trodde jag att detta var en lyckoträff för tonårsidolen Del Shannon och att han, bland många andra, ville följa strömmen den populära sommaren 1967 och stiga på topplistorna och i popularitet något. Inget fel i det dock, det är typ det fenomen som skapade hela "solskens-scenen" om man nu kan tala om någon sådan.
Till min stora glädje hade jag dock underskattat Del Shannon, ty det visade sig - under en Allmusic-eBay-musikblogg-Google-räd (dessa tillfällen inträffar ibland när jag har mycket tid och ork och under dessa stunder kan jag spåra upp tiotals nya band jag måste kolla upp) - att Del Shannon skrivit låtar ihop med Brian Hyland, en annan "tonårsidol" som också gav sig in i solskensmatchen runt 1967. Efter att ha läst på om Brian Hyland, ledde det mig fram till Del Shannon och hans diskografi och där fanns den - "The Further Adventures Of Charles Westover", släppt 1968 och med ett högt betyg på AMG och som ni ser, med en fantastiskt pretentiös titel. I betydelsen av ordet "pretentiös" ligger ordet "krävande" och visst ställer en sån här titel krav och ganska höga förväntningar.
Lyckligtvis möter albumet dess förväntningar och Del Shannon ger oss något så ovanligt som ett pretentiöst (i ordets positiva bemärkelse) sort of-tema-aktigt-album. I jämförelse med "Home & Away" umgås låtar med arrangemang i den något mörkare färgskalan. Låten "Silver Birch" använder sig av dova blåsinstrument, "orkesteraktiga" trummor och massor av bakgrundskörer. Allmusic kallar det för "haunting" och det stämmer bra överens med den känsla som uppstår medelst låten. Vissa paraleller kan dras till Mickey Newbury ibland spöklika stråk- och blåsarrangemang. Helt plötsligt känns begreppet "solskenspop" väldigt långt borta. Samtidigt använder sig Del Shannon av element som känns igen från solskenspopen, fast han har helt enkelt skippat solskenet. Det handlar dock inte om någon goth-skiva eller ett tjockt lager av mörker, men att lägga till element som visar att livet inte är sol, stränder, (lycklig) kärlek och blommor hela tiden är verkligen till Del Shannons fördel. Del Shannon sjunger här också med en känsla, inlevelse och "närvaro" som får en att tro att han "menar" det.Charles Westover är Del Shannons civila namn och det känns faktiskt som om man här faktiskt får en del av personen Charles Westover till dels. Texterna är ofta personliga och behandlar förlorad eller önskad kärlek. Som i "Be My Friend" som med sitt munspel, gospelkörer och svängiga trumkomp påminner om Box Tops vita, välkammade försök till soul.
The Further Adventures Of Charles Westover hamnar långt ifrån Home & Away i ton, tema och arrangemang. Dock är det ett minst lika älskvärt album, som passar för de där dagarna där solskenet känns lika långt borta som i Del Shannons mjukt psykedeliska låtar på detta album. Albumet framstår också som ett väldigt ambitiöst projekt, något som Del Shannon lyckas och kommer undan med och visar att han inte bara är en tonårsidol och sextiotalsrocker, utan hade mer att ge till omvärlden.

Del Shannon - Silver Birch (mp3)

Street Corner Society

2007-12-14T18:33:00.002+01:00

För det ouppmärksamma ögat kan samlingen "Come To The Sunshine" - från Rhino Handmade - te sig likadan som samlingen "A Whole Lot Of Rainbows", från WEA. Så när som på att prisen på den ena brukar vara mer än dubbelt så högt. "A Whole Lot Of Rainbows" skulle vara som plåster som såren för de som missade, eller inte hade råd med den förstnämnda samlingen har jag förstått det som.
Men det fanns en skillnad till och det tog ett och ett halvt år innan jag upptäckte det, trots att jag har båda samlingarna - den ena på datorn (gissa vilken?) och den ena i skivhyllan. Helt enkelt, jag har lyssnat mycket på båda på olika håll och älskat samlingarna, eftersom det var en av inkörsportarna till ett mer seriöst lyssnande på solskenspop. "A Whole Lot Of Rainbows" finns dessutom billigt på CDON, vilket gör det möjligt för dig som läser detta och ännu inte är fast i solskensträsket, att bli det.
Vad skiljer då? Jo, en låt.

"Summer Days, Summer Nights" med Street Corner Society är den låt som saknas på "Rainbows" och istället blivit ersatt med en Jan & Dean-låt. Det är väldigt synd, för "Summer Days, Summer Nights" med doo-wop-gruppen (har jag förstått det, av det lilla jag lyckats hitta på nätet om dem) Street Corner Society har precis det som man söker hos den perfekta solskenslåten. Två män, två kvinnor, perfekta harmonier, en glad melodi och en halvostig text som kärlek och sommar - här i sin perfekta kombination sommarförälskelse. Street Corner Society verkar inte ha släppt något album, utan några singlar på sin höjd. Det är synd och skam, för det hade kunnat bli ett fantastiskt album.

Street Corner Society - Summer Days, Summer Nights (mp3)

The Gordian Knot - s/t (1968)

2007-12-12T20:32:00.001+01:00

Medlemmarna i the Gordian Knot kan knappast luta sig tillbaks på en karriär fylld med succéer och hits. De släppte nämligen bara ett album som, rent kommersiellt, blev en flopp. Men deras historia är ändå rätt speciell och frän: Bandet skulle nämligen bli specialiserade på att spela på Hollywood-stjärnornas partyn under det sena 60-talet.
Richard Harris, Natalie Wood, Eddie Fischer, Tony Curtis (han önskade allt som oftast att de skulle köra The Associations hit ”Wendy”) bokade bandet och Nancy Sinatra var t.o.m. ett dedikerat fan, troligtvis hennes förtjänst att de, 1968, fick spela in egen skiva samt turnera i Vietnamn(!)
Vid skivinspelningen fick de assistans av L.A.’s bästa studiomusiker samt av Clark Burroughs för att styra upp röstarrangemangen. Det bör nämnas att Burroughs är den man som producerade vokalinsatserna i låten ”Never My Love” med The Association och det borde inge respekt.

Och genom att The Gordian Knot hade tre-fyra stycken supervokalister kunde Burroughs inte misslyckas. Skivan kryllar av vackra, lena melodier som levs upp ytterligare av stämsång och körer i absolut världsklass. Allt inbakad i ett bomullssound med en ytterst mild touch av psych …de erkänner villigt att de inte kunde reproducera soundet live.
Även om låtarna sällan är uppbackade av svulstiga stråkar så är The Gordian Knot, i mitt tycke, en av de mer spännande sunshine pop-banden och jag föredrar hellre dessa än The Association.
Deras självbetitlade album finns utgivet på CD (Rev-Ola) och har ett blixtrande klart ljud.

The Year Of The Sun

Tommy Roe - Phantasy (1967 / 2007)

2007-12-05T19:59:00.001+01:00

För mig har Tommy Roe bara varit en karriär som femtiotalsrocker och tillfälligheten att befinna sig i rätt tid, vid rätt plats och med rätt människor runt omkring sig - för ett enda album. Liknande stämmer in på flera av mina favoritalbum från slutet av sextiotalet (om man bortser från the Mamas & the Papas och the Beach Boys), det har bara varit lyckoträffar i en övrigt ganska tråkig karriär. I många fall har det dessutom bara rört sig om ett enda album innan artisten försvunnit i glömska.
I fallet Tommy Roe syftar jag på albumet "It's Now Winter's Day", då han omgav sig med folket bakom Millennium och kanske framför allt Curt Boettcher, som gav Tommy Roe en guldklimp i hans diskografi. Albumet har dessutom blivit återutgivet av Rev-Ola, vilket lett till att albumet nått ut till den marginaliserade publik som finns för soft pop.
Därför är det med både häpnad och glädje som jag vid en dags slösurfning stötte på "Phantasy", ett litet pop-psych-underverk från 1967. Jag fann den hos ett skivbolag som jag, i samband med min förra dators krasch - tappat bort adressen till. De ger ut psych- och soft pop-skivor på cd-r med egendesignade, skitfula omslag. Hedervärt, men tyvärr lite missriktat - särskilt med tanke på de gräsliga omslagen och de något höga priserna. Hur som helst, jag började istället leta efter en LP med "Phantasy" och gjorde så, men förlorade budgivningen på eBay. Soulseek nästa. Och där fanns en vinylrip av den som jag laddade ned.
Men det hade inte behövts, ty "Phantasy" har blivit släppts på CD i år, under skivbolaget Fallouts överinseende. Och jag som trodde att det bara var Rev-Ola som återutgav sådan här musik.
Jag hade alltså fel flera gånger om. På något sätt får jag väl också vara tacksam för att jag hade fel, för jag hade inte velat vara utan albumet. "Phantasy" har inte Curt Boettchers signum, men Tommy Roe omger sig ändå av exakt rätt människor för ett sånt här projekt. Med på skivan spelar andra bakom Millennium, Sagittarius, Goldebriars och Goldenrod. Resultatet är en sprudlande solskensfylld skiva med oantastliga poplåtar att tränga undan den annalkande vintern (på västkusten är den iallafall inget faktum) med. Ibland blir det lite fånigt, det ska erkännas, men jag tänker inte sabla ner skivan för det - har man lyssnat tillräckligt mycket på musik i genren blir det istället "charmigt". Så även när Roe besjunger det hårda livet som chef i låten "The Executive" blir det fint, kanske först och främst för att låten är välskriven och har en utmärkt refräng. Andra höjdpunkter på skivan är "Little Miss Sunshine", inledande "Paisley Dreams" och svängiga kärleksförklaringen "The You I Need". Det muntra anslaget i låtarna till trots, så ligger det hela tiden en bitterljuvt skimmer av stränder, sextiotal och oreserverad kärlek över albumet. Och precis som mina andra favoritskivor från sextiotalet, lyckoträffar eller serier av album med fantastiska poplåtar, så kommer Tommy Roe's "Phantasy" att älskas innerligt.

Jag postar ingen mp3-länk denna gången, däremot kan ni ladda ner hela albumet på AkaShamans bisarra LP-blogg. Där finns även fler godbitar i genren, men de får ni leta fram själva!

Blond - The Lilac Years (1969)

2007-10-05T17:07:00.000+02:00

Svensk softie, finns den? Ingen har direkt gjort anspråk på att vara ett soft pop-band, men som vi tidigare nämnt spelade Hep Stars in ett antal Curt Boettcher-låtar, med varierande resultat. L-P Andersson påstår i ett Sonic-nummer att resterna av Tages - Blond skulle varit det svenska soft pop-hoppet. Att skivan "The Lilac Years" skulle gjort män som Boettcher avundsjuk. Har han rätt. Tyvärr inte, om så varit fallet hade det givetvis varit fantastiskt.
Efter att Tommy Blom lämnat Tages omformades bandet med basisten Göran Lagerberg som sångare och kreative motor. "The Lilac Years" spelades in i London och släpptes såväl i England som USA.
Blond har det tidstypiska sextiotalssoundet, men precis som med Tages handlar det om fler saker än en. I grund och botten kanske vi kan kalla det rock och olika varianter av den. Som så många andra svenska band, handlar det kanske främst om att kopiera andra bands sound och där lyckas Blond faktiskt ganska väl. Först när man vet att de är svenskar tänker man på de triviala texterna och halvtaskiga skolengelskan. Skivan öppnas med rockstänkaren "Six White Horses" och redan där inser man att det inte riktigt handlar om soft pop. Däremot inte sagt att det finns soft pop-element i Blonds musik. "Deep Inside My Heart" är en vacker popmelodi klädd i klockspel, akustiska gitarrer och stråkar. Alla rätt, där. "There's A Man Standing In the Corner" är rätt och slätt barockpop med pampiga stråkar och blås. "(I Will Bring) You Flowers In The Morning" är en snygg ballad med vackra stråkar och finfin hammondorgel.
Men, jag tror aldrig att Blond siktade på amerikanska västkusten då de spelade in "The Lilac Years", utan snarare engelska band. Därmed inte sagt att det är dåligt, inte alls. Det är bara inte tillräckligt bra.

Blond - (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Soft Sounds For Gentle People

2007-10-03T20:36:00.000+02:00

Nyss kompilerade jag ihop en blandskiva med, vad jag tyckte, var den bästa solskenspopen till en vän. En av hans första kommentarer var att han fick ta några låtar i taget, annars tyckte han att det skulle bli svårt att särskilja då låtarna lät ungefär likadana. Det där hade jag föga förståelse för men när det kommer till Soft Sounds-serien kan jag förstå ett sådant resonemang.

Melodimässigt har jag inget svårt att urskilja, varje melodi är sin egen, men rent soundmässigt är det stundom förbluffande lika bland dessa grupper. Frågan är om man skulle höja på ögonbrynen om man fick det sagt att alla låtar var gjorda av samma grupp?

Skit samma. Det som är grejen är att det är väldigt trevlig musik. Jag har två Soft Sounds-volymer och det är vol.2 som jag är mest inlyssnad på och det är utifrån den jag göra mina främsta reflektioner.
Det är rätt så lättsmälta men ack så effektiva popdängor, vackert väloljade med stämsång, fina orkesterarrangemang och skön softsång. Man blir salig, lycklig, nästintill euforisk och det känns inte som en slump att omslagen pryds av älskande människor.

Till skillnad från Fading Yellow är ljudåterutgivningen på en helt ok nivå. Då det ibland hörs LP-knaster verkar det som de inte använt sig av mastertapes men det är en ofantlig skillnad på bra och dåliga vinylrippar. Soft sounds är exempel på bra vinylrippar.

Time Isn't There (Anymore) - Stone Country (fr. vol. 2)

Don & The Goodtimes

2007-09-07T14:38:00.000+02:00

Ni läser det fantastiska namnet…ni ser den fantastiska bilden.

Det kan helt enkelt inte misslyckas.

Don & The Goodtimes gör popmusik man blir glad av, ett rus av lycka. Sådan musik behövs.

Just det ja, låten som alla måste lyssna på innehåller ba-ba-körer och sångaren låter ibland som en glad Håkan Hellström.

With A Girl Like You

Fading Yellow-serien

2007-08-26T20:53:00.000+02:00

Fading Yellow ser till att du för höra låtar av artister/grupper som du inte visste fanns. Det mesta är helobskyrt men tyngdpunkten ligger på mjuk pop, soft-rock, sunshine pop etc. från det sena 60-talet och tidiga 70-talet. En fantastisk idé och eloge till genomförandet, dock vill jag ändå grymta till och spy lite galla:

Vart köper man dessa volymer? Har du tur kanske det finns på ebay… svindyrt.
Med det sagt, FY känns lika tillgängligt som Nord-Korea.
Bra ljudrestaurering eller? För att vara mild, nej. Ljudet låter alltför komprimerat och är normaliserat till max, till den grad att det ibland spricker. Brusreducering vet man inte vad det är och den som ville lyssna på soft-rock får istället lyssna på skränig soft-rock.

Jag vet inte FY-crewets resurser, troligtvis har dom inte tillräckligt för att möta mina krav: En ordentlig lansering med en distribution som innebär att man åtminstone kan köpa, för rimlig peng, genom Amazon plus en ljudförbättring som skulle göra en ofantlig skillnad.
Det finns skatter på varenda volym och jag är övertygad om att många fler skulle uppskatta samlingarna om de bara visste om deras existens och även hade möjlighet att köpa dom…

Men skulle de knappa medeln få överskugga kraven? ”För fan, man får ta det som det är, man kan inte begära allt” … hrm, det finns ett skivbolag som faktiskt har lyckats med precis allting som FY misslyckas med. Ett skivbolag, vars namn har nämnts åtskilliga gånger på Sunshine Dept. Just det ja, Rev-Ola. De har specialiserat sig på liknande musik (det finns ett par grupper som både finns med på FY-volymer och Rev-Ola-utgåvor), man kan beställa skivor ifrån cdon.se eller i stort sett ifrån vilken större återförsäjare som är av större vikt. Rev-ola har en fantastisk ljudrestaurering och priset för en skiva är överkomligt.

Det vore roligt med en diskussion gällande ämnet så säg gärna DIN syn på saken!

Här bjuds det nu på låtar som jag har fastnat lite extra för plus ett varningsexempel:

The Jackpots – King Of The World (finns med Fading Yellow vol. 1)
The Gordian Knot – The Year Of The Sun (finns med Fading Yellow vol. 7)

Ronnie Bird – Sad Soul (finns med Fading Yellow vol. 1)

the Sugar Shoppe - the Sugar Shoppe (1968)

2007-08-20T20:48:00.001+02:00

"The Sugar Shoppe is the biggest, hottest, bestest new quartet since the Mamas & the Papas. They Write much of their own material and possess all the best qualities of the M's & the P's and Harper's Bizarre, a bit of the Fifth Dimension and Spanky and Our Gang. What comes out is unbelievably great, and entirely their own sound".
- Kathy Orloff, The Hollywood Reporter

The Sugar Shoppe var en kanadensisk kvartett aktiv under få år under slutet av sextiotalet. De hann släppa ett självbetitlat album och några singlar innan de gick i graven. Likheterna med Mamas & the Papas är slående, uppbyggnande av grupp är samma - två män och två kvinnor som delar på sången hyfsat demokratiskt. Musikaliskt får de givetvis likheter med Mamas & the Papas, de bygger upp sina himmelsmjuka poplåtar på vokalarrangemang och ett tidstypiskt kaliforniskt sound. Vilket kan tyckas konstigt, eftersom de kommer från Kanada, en betydligt kallare del av Amerika än Los Angeles. Harper's Bizarre och Fifth Dimension (kanske mest kända för "Aquarius/Let The Sunshine In" från musikalen 'Hair') är också passande referenser.

The Sugar Shoppe är kanske inget för nybörjaren på solskenspop, då albumet släppts enbart på vinyl och aldrig återutgivits. Dessutom kostar skivan ärligt talat lite väl mycket. Mitt exemplar (som dessutom kom inplastat och ospelat - våga öppna en sån!) blev förhållandesvis billigt och får ses som ett fynd. $14 vann jag eBay-auktionen på. Helt otroligt eftersom jag förlorat auktioner med skivan så många gånger tidigare. Hos säljare på GEMM.com går den lös på $49 som minst och $103 som mest. 14 dollar är alltså en spottstyver i sammanhanget.

Är det bra då? Givetvis! Arrangemangen är luftiga, fluffiga och mjuka precis på det viset jag vill ha min solskenspop och vokalarrangemangen är välskrivna och fina. Alla i Sugar Shoppe är - i likhet med Mamas & the Papas - inte klockrena sångare. Det märks lite, men Peter Mann, hjärnan bakom bandet (den som skrivit det material som de skrev själva och som arrangerade sången) gömmer de sämre rösterna på samma sätt som John Phillips mixade ner sin egen och sin fru, Michelle Phillips röst till förmån för Denny Doherty och Cass Elliot.
Tyvärr kan jag inte bjuda på någon mp3, då jag inte har möjlighet att överföra vinyl till datorn ännu.

Värt att nämnas är att Victor Garber (nedanstående bild) sjöng i the Sugar Shoppe innan han valde att satsa på sin skådespelarkarriär.

2007-06-30T11:18:00.000+02:00

"Up, up and away"

Up, up and away
My beautiful, my beautiful balloon
The world's a nicer place in my beautiful balloon
It wears a nicer face in my beautiful balloon
We can sing a song and sail along the silver sky
For we can fly we can fly
Up, up and away
My beautiful, my beautiful balloon
Suspended under a twilight canopy
We'll search the clouds for a star to guide us
If by some chance you find yourself loving me
We'll find a cloud to hide us
We'll keep the moon beside us
Love is waiting there in my beautiful balloon
Way up in the air in my beautiful balloon
If you'll hold my hand we'll chase your dream across the sky
For we can fly we can fly
Up, up and away
My beautiful, my beautiful balloon
Balloon...
Up, up, and away.....

5th Dimension "Up, up and away"
(1967)

Sommaren med Kerrillee.

2007-06-11T10:12:00.001+02:00

Sommaren 1968 upptäckte den nyorganiserade engelska orkestern Eclection att sol och värme är grejen, så till den milda grad att de köpte en bit Kaliforniskt guld, flög den glimrande tackan över Atlanten, blev så klart via Elektra med skivkontrakt, samt fick den forne Bee Gees-producenten Ossie Byrne att jaga bananer.

Googlar man på Eclection finner man dem allt som oftast ingå i den engelska Folk-rock-scenen tillsammans med Fairport convention, de har ingenting med varandra att göra alls faktiskt, förutom då att trummis och bassist faktiskt BLEV medlemmar av Fairport lite längre fram.
Men musikaliskt låter det mer som om Mamas & The Papas mötte Tim Buckley på medeltidsvecka i London 1968, där en skäggig och förvirrad Roger McGuinn grillade några grönsaker och bestämmer sig för att göra ett album tillsammans.
Det låter som sagt mer blommiga klänningar, ett Scott McKenzieskt San Francisco och strawberries means love än Sherwoodskog, Robin Hood-funk och Richard Thompson, fyra av de fem medlemmarna i Eclection sjöng nämligen vidunderligt vackra västkuststämmor, tillsammans sjöng de bitvis fantastisk smart och tidstypisk amerikansk solskenspop med stort P med VISSA folkinslag.

Den viktigaste rösten i Eclection stavades Kerrilee Male, gud vet vad hon tog vägen efter de jordskälvande och hjärteskärande insatserna på detta album, särskillt det där partiet någonstnas kring 1:05 i ”Nevertheless”, när det händer något trolskt och religiöst med hennes stämma som är ytterst svårförklarigt, hon bara öppnar sig och släpper ut sin gud. Det är låtar som just denna som får mig att kliva upp om morgnarna, eftersom jag vet att jag FÅR lyssna på den ännu en gång, plus att jag VET att det finns fler låtar av just den sorten som jag faktiskt kommer att upptäcka vilken dag som helst och som kommer att knäcka varenda ben i min kropp, och som mer än gärna får göra det, igen och igen.

Det är när jag hör låtar som ”Nevertheless”, som precis allt runt omkring mig inte betyder särskilt mycket längre, alltså de trauman, motgångar, sorger och andra negativa element som satt diverse käppar i mina hjul sedan jag kom ur mammas sköte för nästan exakt 30 år sen. När jag hör denna sötsak drabbas jag alltid av något som får mig att vilja släppa allt, inte hoppa på första bästa tåg, luffa omkring i en slags Woody Guthriesk värld bland tågvagnar, luffare och banditer, nä snarare vill jag om väderleken visar grön lampa slita av mig alla kläderna, springa naken på sommarfälten, jaga färggranna fjärilar, ballonger, kvinnor och hundvalpar, fast, i samma andetag drabbas jag av känslan att vilja slita av mig samma kläder, denna gång ligga i fosterställning intill ett avslaget element på ett övergivet kontor någonstans i ett mörkt industriområde, blunda riktigt hårt, gnissla tänder och gråta skiten ur mig, just därför att det är så vackert och soligt, vemodigt och regnigt på en och samma gång, visor som lyckas framkalla alla dessa känslor på mindre än tre minuter bevisar bara ännu en gång hur STOR popmusik faktiskt KAN vara.

Folk och rackare med stereoanläggningar för över hundratusenlappen bör kanske undvika denna utgåva, cd har nämligen låtit bättre, ljudet är som oftast klanderfritt men ibland låter det inte riktigt som det ska, trots att detta ÄR en officiell utgåva av Collector’s Choice, men som sagt, ibland låter det som masterbanden legat och ”mumsat till sig” ett par smulor i en gammal fish & chips-vagn de senaste 30 åren.

Eclection blev en kortlivad historia, fan vet om gruppen ens existerade mer än ett år, Sandy Dennys make, den rastlöse bassisten Trevor Lucas kom att med sin fru bilda Fotheringay, Denny lär i samma veva precis ha avslutat sin relativt korta karriär i den då, tro det eller ej, POPIGA upplagan av Strawbs. Orkestern lär inte ha gjort överdrivet många spelningar, men de hann uppträda tillsammans med akter som Chicken Schack och The Nice under 1968, Eclection hade självklart ingenting där att göra, vit progressiv haschblues och pre-symfonirock var inte direkt det rätta forumet för dessa sköna vokalister som ingeting hellre ville än att ta första bästa flygande matta och sätta blommor i håret på Mama Cass och John Philips.

Det skulle inte förvåna mig, om det finns en tejp, någonstans i Kerrilee Males hemland Australien eller hos någon gammal Londonsk vän, förmodligen där Kerrilee också sjunger till en aningen mer sparsmakad produktion, jag är övertygad om att det finns folk där ute som letar dygnet runt efter just de "inspelningarna" med henne, om tejpen nu finns och upptäcks av någon folkrockentusiast kan hon mycket väl bli nästa ”grej” i Stockholms och Londons mer hippa folkrockkvarter inom snar framtid, ungefär det som hände i tur och ordning Linda Perhacs, Vashti Bunyan och Sibylle Baier.

Eclection "Same" (Collector's Choice 1968/2001)

Skrivet av Aaron Vincent.

Hep Stars - It's Been A Long Time (1968)

2007-05-31T11:24:00.000+02:00

Eh? Har Hep Stars spelat in en massa Curt Boettcher-låtar?

Tydligen. Det låter högst märkligt men omständigheterna var följande: Steve Clark, som var en av grundaren av Our Productions, skulle producera en skiva med Hep Stars som skulle komma att heta "It's Been A Long Time". I Our Productions ingick även Curt Boettcher som producent och låtskrivare. Curt skulle snart vilja avbryta samarbetet då hanville gå över till Columbia och Gary Usher för att påbörja Sagittarius-arbetet. I det som kan ses som ett sista försök av Clarke att skapa hits av Boettcher-låtar väljer han att ta in följade låtar i Hep Stars repertoar: "Spinning, Spinning, Spinning", "Another Time", Would You Like To Go", "Musty Dusty" och "5 A.M".
Dessutom bjuds det på en Association-cover nämligen "Enter The Young", Tommy Roes "It's Now Winter day" kryddat med ett par Lasse Berghagen-låtar!
Valet av covers vitnar om god smak men hur låter det då? Inte helt överraskande mer roligt än bra. Svenne Hedlunds engelska är ju grym men tyvärr, Sagittarius och Millennium är ett par grader hetare! Men det är ett bra försök av ett "rock n roll"-band att avancera då det är massor av barock-arrangemang och en rätt snygg soft pop-produktion. Föga överraskande blev skivan ingen större framgång och den genererade inga hits och Hep Stars skulle upplösas följande år.

Sunshine Department har förgäves sökt Boetthcer för en kommentar ang. dessa covers...

the Hobbits - Down To Middle Earth (1967)

2007-05-24T08:53:00.000+02:00

Jimmy Curtiss, en lovande tonårsidol i samma genre som Bobby Vee och Paul Anka misslyckades med sin skiva "Without You", 1961. Han lämnade musikindustrin, för att återkomma 1967 och skriva på ett skivkontrakt för Decca. I ett samarbete med två producenter och en låtskrivare skapade de studiogruppen the Hobbits.
1967 släppte de också sin debut - Down To Middle Earth. Tack och lov är skivan helt fri från alver, trollkarlar och andra Tolkienreferenser, utan istället full av vacka melodier, perfekta sångharmonier och välskrivna låtar om solsken och påskliljor. Allmusic visar sina tydliga brister och ger skivan ett lågt betyg 2.5 av 5. Detta stämmer givetvis inte och skivan är eftersökt av soft rock-samlare, då den givetvis inte blivit utgiven på CD.
Jimmy Curtiss hann släppa en skiva till under namnet the Hobbits (Men And Doors Communicate), omforma gruppen och släppa ett album som the New Hobbits, släppa ett soloalbum (Back From Middle Earth) och dessutom starta ett skivbolag som hade några få lyckosamma skivsläpp under sjuttiotalet.
Enligt Soft Sounds For Gentle People vol. 2 flyttade Curtiss så småningom till San Fransisco, kallade sig kort och gott J.C. och var han bor och vad han gör nu är okänt.

the Hobbits - Let Me Run My Fingers Through Your Mind

(bilden visar mitt ex av Down To Middle Earth!)

P3 Pop, soft rock-special

2007-05-23T21:45:00.000+02:00

Den 21:e maj sände P3 en soft rock-special i deras program P3 pop. Programmet går att lyssna på via webben om man går in på P3 pops hemsida. Vi tackar P3 pop för den uppmärksamhet de gett till denna fantastiska genre som vi älskar till döds! Snabba er att lyssna också, programmet ligger bara kvar i 30 dagar.

Wanda De Sah Vs. Astrud Gilberto

2007-05-22T17:44:00.001+02:00

En av mina absolut finaste skivor är Astrud Gilbertos "Look To The Rainbow", som jag har på vinyl. Den är i mint condition och var ganska billig, men den har ett helt annat värde än det för mig. För det första är den snygg, med en lurigt leende Gilberto på omslaget - och framför allt är musiken på skivan alldeles, alldeles fantastisk. Bossa så sval, mjuk och cool att jag bara vill dra på mig linnebyxor, en fladdrig viskosskjorta, flip-flops och en stråhatt - sitta i skuggan och dricka caprihinas och mojitos hela dagen. Skivan har blivit återutgiven på CD med flera bonusspår, men det intresserar mig inte, vinylen ger mig helt annan glädje än en silvrig plastbit kan ge.
Look To the Rainbow är ett av de där albumen, ett av de där albumen man måste ha - eller åtminstone ha hört - innan man kastar in handduken. Skulle det visa sig att man inte gillar skivan kan det inte bero på något annat än att man saknar hjärta och är en kall och död människa inombords.
Men så kommer en skiva som Softly! med Wanda De Sah (även Wanda Sá). Eller kommer och kommer, blir återutgiven - det är ett sånt där guldkorn som blivit älskad av samlare och annat knäppt folk (dvs såna som vi) och till slut återutgiven på CD av inga mindre än ja, ni gissade rätt, Rev-Ola (nästa inlägg är inte en Rev-Ola-skiva, jag lovar!). Det som förundrar mig mest men som samtidigt fångar mitt intresse är utropstecknet. SOFTLY! skriker framsidan, men på denna skiva, mina vänner, är skrik och stora rörelser långt borta. Wanda De Sah rör sig i samma fåra som Astrud Gilberto, med långsamt vaggande bossa, för vacker för att förpassas till öh, parmiddagshyllan, men för mjuk för att attrahera - säg, världsmusikpubliken, om någon sådan finns.
Vad vet vi om Wanda De Sah? Inte mycket, förutom att hon började med musik som väldigt ung, gick i någon gitarrskola i Brasilien och blev upplockad i Sergio Mendes Brazil '65, tillsammans med det något mer namnkunnige Jorge Ben Jor. På Softly! ser hon mer vit och amerikansk ut än latinamerikansk, men vad spelar det för roll egentligen?
Celebrity Deathmatch, Gilberto vs. De Sah - vem vinner? Jag vet inte. Gilberto har sina gamla meriter och är sönderälskad av alla och spelas säkert i vidriga sammanhang som parmiddagar, bjudningar och Gudrun Sjöden-fansens årsträff. Barfota bland hemknutna turbaner, kikärter, tabbouleh och lassi (inte för att det skulle vara något fell på orientalisk mat, men ni förstår vad jag menar). Lagom och inte alltför uppseendeväckande. Å andra sidan har inte De Sah alls samma, ska vi kalla det pondus som en stjärna som Gilberto har.
Men jag gillar att ha saker för mig själv, eller begränsade till en viss krets - ni vet, på samma sätt som ni tyckte att det var jobbigt när Kent fick en större publik, så kan man tänka sig att dela med sig av saker - till vissa utvalda.
Därför får jag nog säga att jag har en ny favorit, en ny älskling i samlingen. Wanda De Sah heter hon, finns på plast och aluminium och är precis det soundtracket till sommaren ni inte visste ni behövde.

Wanda De Sah - Quiet Nights

Två låtar med Sparks

2007-05-13T20:46:00.000+02:00

Sparks kan verkligen inte beskrivas som soft-rock. Men ibland man måste man frångå reglementet. Något som Sparks har gjort under hela deras karriär…
De två kaliforniska bröderna, Ron och Russell Mael, har beskrivits som pophistoriens bäst bevarade hemlighet om man frångår en kort europeisk succé under mitten av 70-talet (vissa sporadiska kommersiella succéer har dock blivit av…) och musikstilarna har skiftat kraftigt: ”proto-punk", glamrock, disco, new wave, electroclash m.m. Den gemensamma nämnaren är dock falsettsång och en kitschig image.

Jag älskar främst 70-tals Sparks och innan soft-rockens intrång i mitt liv var Sparks den absolut största grejjen.
Efter ett långt uppehåll fick jag nyligen ett litet återfall och det var speciellt två låtar som fick mig att bli euforisk återigen... för just dessa två låtar är en helomvändning ifrån det typiska Sparks-soundet och därmed kände jag mig motiverad att dela med mig då jag förutspår att Sparks inte ter sig som den mest intressantaste gruppen bland soft-rock-diggare:

Slowboat – Från deras självbetitlande debut från 1971. Bland alla tokroliga låtar vars substans mestadels består av konstiga gitarriff, falsettsång och knasiga arrangemang dyker denna låt upp. Finstämd, vacker och med en väldigt grym sångröst av Russell Mael.
I Wanna Hold Your Hand - Skulle släppas som singel 1976 men blev indragen av diverse skäl. Även om följande mening kan missbrukas så menar jag det verkligen nu. Den här låten är ett MÅSTE! Ett måste för den som gillar det som vi vanligtvis skriver om på Sunshine Department. Och definitivt ett måste för den Beatles-intresserade då de har ”förpackat” om låten lite annorlunda… självfallet till det bättre!

Sparks annyo 1971 då de var ett femmannaband, fr vänter: Russel Mael, sång, Jim Mankey, bas, Earle Mankey, gitarr, Harley Feinsten, trummor, Ron Mael, piano o keyboards.

Bee Gees - Trafalgar

2007-05-11T11:40:00.000+02:00

Trafalgar är typ Bee Gees bästa album. Den innehåller 12 innerligt själfulla låtar som jag faller pladask för och det finns ingen låt som jag kan sortera bort som mindre bra.
Trafalgar släpptes 1971 och stämningen borde ha varit positiv. Graulet emellan Barry och Robin hade utagerats, de hade återförenats, fått sin första USA-etta med ”Lonely Days” och skulle få en till med ”How Can You Mend A Broken Heart?” Men tongångarna på Trafalgar är allt annat än muntra. Skivan är deras mest sorgsna och molokna…en dysterhet som inte liknar något annat:

How Can You Mend A Broken Heart? – hitlåten och den skulle bli en standard för Al Green.
”I could never see tomorrow, but I was never told about the sorrows …(Barry:) eeeh. Just hans läte innan han kör igång med refrängen är so ace. Kolla gärna YouTube-klippet… de har en sådan skön style.
Israel – Jag har dålig allmänbildning, jag vet inte hur det politiska läget var i Israel 70/71 men jag ryser ändå när Barry sjunger ”Israel, yeah… You know I've seen you fall so many times.
I've cried for you and that's a crime”.
The Greatest Man In The World – Ett tag tyckte jag att den här var den bästa Bee Gees-låten. En glad text som beskriver en mans lycka för den han älskar men låten är en sorgsam historia. Barry låter bara plågad så jag undrar om inte ligger en slags ironi och sarkasm över låten.
It’s Just The Way – en spännande låt eftersom det är Maurice som har komponerat och sjunger lead. Rätt ovanligt och en riktig juvel.
Remembering – Robins röst skaver härligt i hjärtat. Hans vibrato plus ett broken heart-tema = det kan inte gå fel. Hör hur han bräker i Remeeeeeembering.
Somebody Stop The Music – Jag älskar Barrys sånginsats i denna. En av de mer konstigare låtarna på skivan. Låten börjar med sprött för att bli mer och mer bastant.
Trafalgar – osar en hel del Beatles, men som vanligt: Bee Gees gör det hela mycket bättre! Linen ”I Need Someone To Know Me” sätter sig på hjärnan.
Don’t Wanna Live Inside Myself – låtiteln säger allt. Det här är angst, olyckligt och deprimerande. I Know Exactly How I Feel. Jo ra, det här är ruggit bra.
When Do I? – Om ni vill höra hur Bee Gees för omväxlingens skull tar sig an de lägre tonerna skall ni spana in denna. Den märkliga refrängen som spänner sig både högt och lågt är omöjlig att värja sig emot.
Dearest – Har jag sagt att Robin Gibb har en skön vibratoröst?
Lion In The Winter – inte första och sista gången som de döper låtar efter filmtitlar. Den här låten börjar bara med endast trummor och kommer igång med underbar melodi.
Walking Back To Waterloo – avslutningslåten. Mäktig, pompös och lite febrig. Robin sjunger att han vill vara Napoleon, en av många Gibb-låtar som knyter an ett historiskt tema eller person.

Tommy James & the Shondells - Anthology

2007-05-03T09:43:00.000+02:00

Tom and the Tornadoes bildades 1959 med den blott 12-åriga Tommy James som sångare. Han ändrade 1963 namnet på sitt band till "the Shondells" efter idolen Troy Shondell och samma år spelade de in låten "Hanky Panky". Det är också den som inleder Rhinos samlingsverk "Anthology", som samlar rockbandet Tommy James & the Shondells största stunder. Tyvärr är inte "Hanky Panky" en av dem. Singeln flopppade och bandet splittrades. Två år senare plockade en radiostation upp singeln och började spela den. Mycket. Det trycktes upp 80.000 bootlegs på singeln och Tommy James var helt ovetande om populariteten deras singel helt plötsligt fått, men via ett telefonsamtal från en discjockey blev Tommy James ombedd att framföra låten live. James tar upp kontakten med sina gamla bandmedlemmar, men de är inte längre intresserade och vill dessutom inte följa med till Pittsburgh för att spela.
En kväll är Tommy James på en klubb i Pittsburgh och ser ett band som låter ganska bra, han frågar bandet om de vill bli hans Shondells och de svarar ja. Nu har Tommy James ett band att spela singeln tillsammans med.
Och det är först här, med deras material som släpps efter "Hanky Panky" som det blir intressant. Hitsingeln "I Think We're Alone Now" är inget annat än klistrig bubbelgum-pop om att vara kär och att vilja umgås på tu man hand med bara hjärtslag som enda ljud. Efter det följer ballader, handklapp och tamburin-pop i "Gettin' Together", halvsnälla psychexperiment som "Crimson & Clover", mjukpop i "I'm Taken" och svettig blue eyed soul i "Get Out Now".
Samlingen spretar åt olika håll, men så gör också Tommy James & the Shondells karriär. På det hela taget är det dock ett mycket trevligt band och en angenäm lyssning samlingen vill erbjuda. Rhino gör som vanligt ett mycket bra och kärleksfullt jobb och samlingen är en utmärkt ingång till detta underskattade band. Samtidigt är det en bra samling för de som nöjer sig med att bara ha en samling.

Tommy James & the Shondells - I Think We're Alone Now
Tommy James & the Shondells - Get Out Now

The Moon

2007-05-02T21:05:00.000+02:00

På Allmusic.com kan man läsa följande om The Moons två fullängdare: “Today, Marks admits these were produced under the influence of LSD, and sound "like a cross between the Bee Gees, the Beatles, and Jimi Hendrix."

Jag tycker det klingar lite märkligt då the Moon låter väldigt sammansvetsade och verkar vara musikaliskt rätt proffsiga. Inga helvetes-jam eller flumpartier utan istället snygga och korta pop-låtar med urstarka melodier och helgrym sångröst.
I mina öron hör jag inga större Jimi Hendrix eller Bee Gees-influenser och det vet jag inte om det förgyller eller förskräcker… men däremot känns Beatles som en helt dominerande influens… i min värld överträffar de även sina mentorer gällande melodisnickring. Okej, att Beatles var störst och först, men långt ifrån bäst…
För Beach Boys-nörden kan tilläggas att just Marks är David Marks och var med under strandpojkarnas år, då som gitarrist och det är även huvudsysslan i The Moon.
Nu har Rev-Ola gett ut en formidabel återgivning som tar med the Moons två album och diverse bounuspår och då jag finner det första ”The Moon Without Earth” överlägset bäst.
Albumet kickstartar med ”Mothers & Fathers”. Första gången jag hörde den visste jag direkt att detta var en åt att älska. Melodiskt påminner den lite om Associations ”Never My Love” men förpackad i en partyversion då det är ett fint tryck i den.
De flesta låtarna är mellan 2:00-2:30 men det är verkligen brist på utfyllnadsspår då de flesta låtar känns väldigt välskrivna; melodierna sitter som smäck och det är underbara poppsych-arrangemang med stråkar och lite spela-baklänges-bögeri.
Då det första album känns mer lekfullt, snärtig och optimistisk fungerar deras uppföljare som det mostatta; lite molligare, vuxnare och sorgsnare. Det är ingalunda dåligt men jag suktar mer efter det glada och popsnärtiga när det kommer till the Moon.

Ge nu er själva tjänst och lyssna på the Moon!

Mothers & Fathers

Someday Girl (fantastiska stråkar i denna!)

Chuck & Mary Perrin - Life Is A Stream

2007-04-17T10:49:00.000+02:00

Jag har en arbetskamrat som hävdar att tjejer inte kan sjunga tufft, utan menar att tjejer - när de sjunger - ska "kvittra". När jag bad honom (han var även den som tipsade mig om Sagittarius, efter att jag uttryckt min kärlek till Beach Boys. Sagittarius blev början till att jag drogs in i hela soft pop-träsket och därför vilar den här bloggen mer eller mindre på honom!) om ett exempel sade han "Vad heter hon nu... i Fairport Convention?". Sandy Denny. En av de främst folksångerskorna och hyllad av många som den främsta sångerskan genom tiderna. Jag tycker att hon låter förfärligt. Samma problem har jag med Nick Drake och Joni Mitchell. Det är något med rösten eller deras sätt av sjunga, ett högtravande sätt, som om de var uppblåsta och sökande till scenskolan. Därför är det sällan det klickar mellan folk (musikstilen, alltså) och mig.

Men via amazons utmärkta rekommendationssystem (du klickar i vilka skivor du har och vad du tycker om dem) fick jag fram Chuck & Mary Perrin. Det var också de som jag kunde få tag på billigast, genom en annan säljare via den amerikanska amazon. Skivan var billigare än att beställa direkt från Rev-Ola, så saken var solklar.

Jag var lätt tveksam när jag lade skivan på släden och startade CD-spelaren. Det kunde bli fantastiskt, det kunde bli katastrof (t ex som när jag köpte Bridget St. John på rekommendation från amazon. Urk). Skivan stod på medan jag lagade mat och min fru och jag åt den. Det är ingen skiva som tränger sig på, som tar plats och överröstar. Syskonparet Perrins skiva tassar sig inte fram och är inte mesig, men den är självklar, enkel och när man lyssnar på den så bara finns den där. När skivan var slut konstaterade vi båda - "vilken bra skiva det var", utan att egentligen ha lyssnat särskilt noga.
De delar på sången och kompet består till största del av gitarr eller piano och stråkar. På vissa låtar dyker även upp fylligare komp upp och ger låtarna mer kött på benen. Det är dock inte nödvändigt. Som alla vackrast blir det när Mary Perrin står ensam framför mikrofonen, får sällskap av piano och stråkar. På omslaget jämförs albumet med t ex Colin Blunstones 'One Year' och Carole Kings 'Tapestry' och det är ingen oäven jämförelse.

Min arbetskamrat jag nämnde innan sade att Sagittarius var totalt harmlösoch snäll musik, men ändå fantastiskt bra. Ungefär så känns Chuck & Mary Perrins 'Life Is A Stream', som finns i fyllig återutgivning på Rev-Ola med fina bilder, åtta bonusspår och remastrade version av låtarna. Det är albumet ni inte visste att ni saknade förrän ni har det.

Chuck & Mary Perrin - Bye Bye Billy (tillsammans)
Chuck & Mary Perrin - Eversince (Chuck sjunger)
Chuck & Mary Perrin - Dedication (Mary sjunger)

The David - Another Day, Another Lifetime (1967)

2007-04-10T18:01:00.000+02:00

Bandet beskrivs ofta som ett ”rockigt Left Banke” och det jag kan hålla med. Det är mer driv, pompösare orkesterarr och en mer ruffig tyngd med gitarr- och skräniga orgelriff. Det hela blir rätt unikt då The David smälter samman garage med pompös barockpop.
Albumet kickstartar med Another Day, Another Lifetime som är totalt mind-blowing då låttitelns fraser sjunges med en knytnäve i luften och till det ett långt psychparti som inte blir uttröttande.
Det är hela tiden fart och fläkt och en av mina favoriter på skivan är Not To You…jag får Morricone-vibbar av denna men jag kan ej förklara varför.
I överlag bjuds det på många fina hooks med Warren Hansens bastanta stämma och den slamriga ljudbilden med gitarrer kontra orkesterarrangemang tycker jag funkar bra.

Mammas pojkar är tillbaka!

2007-04-08T13:13:00.000+02:00

Då Monkees inte kan beskriva som något annat som ett försök av amerikanerna att haka på the Beatles framgångar, sno större delar av konceptet och göra en kopia av dem - kan Every Mother's Son inte beskrivas som något annat än en kopia av the Monkees. Då det kanske låter som en konstig kedja av kopieringar fram och tillbaka betyder inte detta på något sätt att Every Mother's Son skulle vara dåliga. Bandet bildades 1966, blev signat till MGM 1967 och släppte samma år sitt debutalbum. Senare samma år släppte den snabbt arbetande och kortvariga gruppen 'Every Mother's Son's Back", för att sedan splittras 1968.
Debutalbumet innehåller en mer eller mindre exakt kopia av the Monkees tuggummipop, medan uppföljaren faktiskt innehåller ett par låtar som borde tilltala den genomsnittlige soft pop-fanatikern. Problemet är, med så många av dess kortlivade grupper - att det inte finns något utgivet på CD. Every Mothers Son är dock ganska frekventa på t ex den svenska auktionssidan Tradera, för en billig peng.
Every Mother's Son ger ett väldigt sorglöst intryck, exakt det sorglösa intryck som man längtar efter en ljum försommardag när man helst av allt bara vill ligga på en filt med sin älskade, dricka rosévin och njuta av solens strålar som strimmar genom ett lövverk.
Så köp "Every Mother's Son's Back", plocka med Er bärbara vinylspelare, en rutig filt och en flaska vin och gå ut och njut av våren!

Every Mother's Son - Pony With the Golden Mane
Every Mother's Son - Doll's In the Clock

Vacker pärla för alla solskensungar!

2007-04-06T14:02:00.000+02:00

Det var meningen att Del Shanon skulle greppa en ny publik med ”Home & away” 1967, han skulle fånga solskensungarna denna ”softa” kärlekssommar med hjälp av Rolling stones producent Andrew Loog Oldham och en elva låtar lång popsvit iförd den amerikanska solskenspopens allra finaste och trendkänsligaste kostym, här skulle det skapas en engelsk ”Pet sounds” med ärtigt Sgt.pepper-blås uppvispad med franska cocktail-bär, förföriska klockspel, chemballo, snärtiga tamburiner och fjäderlätt kommersiell psykedelia, alltsammans smakfullt och oerhört ”stiligt” sammanflätat med ypperliga stråkarrangemang och geniala harmonier.

Vad som hände var att Liberty Records fick hjärnsläpp när album med konvolut var färdigt, människorna som tyckte och bestämde på bolaget fick kalla fötter och bestämde att hela albumet skulle dras in, masterbanden skulle stuvas ner i källarvalvet och inte återse dagsljus förens Emi-etiketten Zonophone gav ut denna compact disc 2006.4 av spåren kom att dyka upp i mindre lyckade mono-versioner på diverse singlar som både A och B-sida åren1967-68.

Hade detta album prydit de hippa skivhyllorna i det trendiga London sommaren 1967 hade albumet idag varit en solskensbomb, en ”klassiker” i genren, hyllad och omskriven i de båda herrtidningarna Mojo och Uncut, hamnat på topp 20-listan över genrens mest genuina verk.

Det här är ett album som ligger väldigt nära det underverk Billy Nichols med mannar från Small Faces tillsammans med just Phil Spector-entusiasten Andrew Loog Oldham skapade med 1968 års ”Would you believe” som knappast lär ha undgått någon äkta soldyrkare, ”Home & away” innehåller dessutom 3 underbara Nichols skapelser, nämligen ”Led along”, ”Friendly with you” och den majestätiska ”Cut and come again”, faktum är Del Shanons version låter bättre idag än den Nichols själv tårögt spelade in.

Han sjunger oftast hjärtskärande som om han stod vid kärlekens rand, förvirrad och aningen uppgiven men ändå snudd på religiöst övertygad om att de val han gjort är det enda rätta, det enda han kunnat förmå sig för att överleva kärlekens alla sju hav och stormar i de elva spåren som här finns presenterat i det ursprung som det var tänkt när det begav sig.

Att han dessutom valt att göra sitt paradnummer ”Runaway” från 1961 i en mer tidstypisk version känns som en oerhört värdig avslutning på ett album som dessvärre aldrig fick chansen att värma, beröra och berika solskensungarnas vardag 1967, men idag 40 år senare känns det oerhört fint att kunna ligga i gräset, vifta med tårna, fånga ett och annat moln på sin flykt och bara njuta, njuta av väder, vind och värme tillsammans med någon förbjuden frukt.

Del Shannon "Home & Away" (Emi Zonophone, 2006)

Skrivet av Aaron Vincent, som bestämt hävdar att ägg faktiskt ÄR skaldjur.

The Free Design - Kites Are Fun (1967)

2007-03-29T19:57:00.000+02:00

När jag lyssnar på Kites Are Fun förvandlas jag till Steffo Thörnqvist.

Eller tycker åtminstone att jag helt och hållet håller med om hans tugg gällande att njuuuta. Av god mat, det goda vinet, musiken, att ha en hedonistisk livssyn etc.
Det är de vibbar jag får när jag lyssnar på The Free Designs första skiva.
Varje låt fungerar väldigt bra i den bemärkelsen då man vill varva ned, att få till en skön stund. Kanske lite corny men den där känslan man får efter en orgasm…Just aaah, livet är härligt.

Från Make The Madness Stop:

"Honesty and purity, beauty and sincerity
Doesn’t that sound corny?
Wish that I were corny"

Soundet är skönt soft-jazzigt, svävande, tassande och med honungslena mans- och kvinnsröster som genom släktband vävts samman till en fin syntes. Det är verkligen fantastiska vokala arrangemang.
Givetvis är många teman om kärlek som det inledande spåret tillika albumtitel. Både lycklig och olycklig kärlek avhandlas och med bravur.
Men allt är inte sockersött och lätt tassande, tar man klivet genom att lyssna på texter framhävs syrlig kritik kring den amerikanska drömmen…

Från The Ornaments Of Love:
Ornaments of Life, ornaments of life
There’s your brand new car, sir, here’s your hat and gloves
There’s your pretty wife, sir, whom you almost love
What’s behind that countenance
What’s behind the lace,
What is in your mind and heart
Thats hidden by your face
Behind the ornaments in your life?

Uber-nördigt men låten får en extra dimension då den rent strukturmässigt undviker att just ha ett ”ornamentiskt” arrangemang för att istället ge en känsla av enkelhet och direkthet.
Och om det skulle locka ännu mer ger sig syskonbandet på Simon & Garfunkels ”59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)” men personligen tycker att de egna låtarna knäcker mest.

Njuuuuuut:
Kites Are Fun
Make The Madness Stop
Don’t Turn Away

Lite YouTube-länkar

2007-03-28T20:25:00.000+02:00

The Left Banke - Walk Away Renee
Spanky & Our Gang kör ett medley
The Association – Never My Love
Peppermint Trolley Co – Trust
The Buckinghams – Don’t You Care
Varierad bildkvalité men de fina frisyrerna glänser igenom ändå.

King is Queen of the City!

2007-03-26T18:15:00.000+02:00

Sextiotalet är som bekant fullt av folk som hade en kort karriär, eller försök till sådan - inom musik för att sedan gå vidare till annat, eller testa sin ben på ett annat sätt inom musiken. Exemplen är många om man rotar runt i sextiotalets musik (vilket är precis vad vi sysslar med). Chevy Chase spelade trummor i psykedeliska Chamaeleon Church, Victor Garber (ond farsa i tv-serien "Alias") sjöng glatt i kanadensiska the Sugar Shoppe, countrystjärnan Linda Ronstad sjöng i folktrion Stone Poneys. Och så vidare...
Carole King känner vi mest som soloartist, kanske främst för hennes skiva "Tapestry" - som finns i varenda hem som hade en vinylspelare i början på sjuttiotalet och föll för hennes mjuka singer/songwriter-pop.
Men det fanns en tid före solokarriären - the City. Bandet spelade in ett album - "Now That Everything's Been Said", 1969 som blev en kommersiell katastrof (som många av de skivor vi skriver om...) och bandet splittrades samma år. Carole King fortsatte som bekant med sin solokarriär och resten är så att säga historia.
Sunshine Dept. har dock inget intresse av att hylla Tapestry, eftersom den redan finns på hundratals listor och varenda rad som behövs skriva om den antagligen redan är skriven.
"Now That Everythings Been Said" är en väldigt trevlig bekantskap. Låtarna ekar av ett svunnet sextiotal och har den där hårfina balansen mellan soft pop, melankoli och solsken som vi alla lärt oss att älska. Carole King och Danny Kortchmar delar på sånginsatserna, men givetvis är det King som sjunger lead på flest låtar och hennes röst som ligger längst fram i vokalarrangemangen.

the City - Snow Queen
the City - Victim Of Circumstance

Tack till C Gustavsson, för att vi fick upp ögonen för the City!

Gästblogg: Leonard Nimoy – The Touch Of Leonard Nimoy (1969)

2007-03-22T10:43:00.000+01:00

Jag har en vän från gymnasiet, Peter, som brukade älska Star Trek. Han var alltid noga med att man inte skulle kalla honom ”Trekkie”. ”Trekker” hette det. Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Star Trek, och Trekkies, förlåt, Trekkers har alltid framstått som lite löjeväckande i mina ögon.

När jag en solig söndagseftermiddag snubblade över Leonard Nimoys ”The Touch Of Leonard Nimoy” i botten av skivback i ett marknadsstånd i Motala, höll jag på att kikna av skratt.
Leonard Nimoy! Mr. Spock!
Omslaget var dessutom fantastiskt. Nimoy står i en prunkande skog med något drömskt i blicken. Öronen är det enda som skiljer honom från Mr. Spock, frisyren är densamma som alltid. Det här var ju för bra för att vara sant!
Jag var bara tvungen att köpa den och skicka den till Peter!
Jag kom hem, satte skivan i spelaren och förberedde mig på en skrattfest. Döm min förvåning när det som strömmade ur högtalarna inte alls var särskilt roligt, utan istället helt fantastiskt.
Leonard Nimoy har en riktigt behaglig stämma. Mörk, känslosam, som en blandning mellan Leonard Cohen och en mer tillbakahållen Scott Walker.

Arrangemangen är varma och smakfulla. Nimoy kompas av allt från kvinnokörer till klockspel och blås. Det är mjukt och ofta väldigt vackert. Jag minns att jag vid första lyssningen tänkte att det var en typisk sådan platta som Jens Lekman skulle kunna tänkas ha plockat samplingar från.
Särskilt mycket Star Trek hörs inte i musiken. Enda undantaget är väl då ”Nature Boy” och ”Contact”, två ganska svaga och konstiga spår där Nimoy pratsjunger teatraliskt, och det passar inte alls i sammanhanget.

Vilket år skivan är inspelad har jag ingen aning om. Omslaget skvallrar inte, och All Music verkar inte veta mer än jag. Om det rör sig om eget material eller covers framgår heller inte. Enda spåret jag känner igen sedan tidigare är Randy Newmans ”I Think It’s Gonna Rain Today”. En ganska hemlig croonerjuvel med andra ord, men en som är väl värd att leta efter.
Om ni en solig våreftermiddag, i Lysekil, Strängnäs eller Mellerud, hittar ”The Touch Of Leonard Nimoy”, köp den för guds skull, men gör inte om mitt misstag:

Skratta inte åt Leonard Nimoy.

Niklas Sörensen
Niklas är en bra kille och har en egen blogg som ni hittar här.

Bee Gees - Odessa (1969)

2007-03-20T19:07:00.000+01:00

Egentligen fel i kronologin då jag tänkte skriva om varje skivsläpp de gjorde fram till -73 men på den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på skivan och i dessa tider då en låt signerat av Gibb/Gibb/Gibb betyder så ofantligt mycket för själar som lider av olycklig kärlek etc. kan jag inte låta bli att skriva om de låtar som betyder extra mycket.

Bee Gees, då som nu, har aldrig riktigt blivit tagna på allvar eller erkänts som en av de stora, bland Lennon/McCartney, Dylan eller Davies.
Något har satt käppar i hjulet och jag misstänker deras melodramiska (och ibland kitschiga) framtoning och deras kapitaliska syn på musikskapande (att alltid skriva kommersiell musik, att göra succé etc.) kan vara möjliga bovar.
På 60-talet klassades de som ”Beatles-kopior” och tillhörde inte eliten bland de stora grabbarna. Fastän de så gärna ville det. Ett försök till att framställa sig som ambitös och aktingsvärd beslöt de sig, helt rätt i tiden, att göra ett dubbelalbum och istället att skriva smör började de att mörkna till. Redan på titelspåret märker man det; en sju minuter lång låt, fylld av episkhet och svärta. En mer seriösare framtoning och än mer moloket än tidigare. Skivan innehåller t o m instrumentala låtar vilket saknar motstycke bland övriga Bee Gees-skivor då inte ens instrumentalsolon är speciellt vanliga.
Skivan bjuder på tre låtar som jag definitivt skulle klassa bland de tio allra bästa: You’ll never see my face again, Black Diamond och I Laugh In Your Face. Den gemensamma nämnaren är fantastiska melodier som bottnar i en djup avgrund fylld av vemod och destruktivitet.
Givetvis finns det en självbiografisk ådra då relationerna mellan bröderna började spira utför pga egocentriskhet och droganvändande. Robin Gibb lämnade fisförnämt gruppen då Lamplight inte blev första singel (då han sjunger solo) utan det istället blev First Of May (solo av Barry).

Problemet med alla dubbelalbum är att man sällan lyckas hålla hög kvalité rakt igenom och Odessa är inget undantag. Skivan rymmer 17 låtar och med fötterna på jorden kunde de ha gett ut det särklass bästa albumet om de hade haft den goda smaken att utelämna de mindre intetsägande låtarna (vilket inte är många!).

De flesta låtar jag har nämnt finns med i min Bee Gees-kollektion.

Audiovisuella länkar:

I Started A Joke/First Of May - Robin ser ut som ett får och Barry som en björn. Båda ser också väldigt trötta ut.
Tomorrow, Tomorrow – enbart släppt som singel kring Odessa…du kan även sjunga med: Tomorrow, everybody gonna drink my w-i-i-i-i-ne.

Vilda Svanar om en Rev-Ola favorit, del 1

2007-03-19T18:08:00.000+01:00

Nick Garrie – The Nightmare J.B Stanislas

Återigen en platta som innan CD-lanseringen präglades av mystik då skivan var mycket ovanlig samt artisten själv Nick Garrie var en gåta plus att musiken till råga på allt hade en vacker och fin touch av gåtfullhet.

Verkligheten skulle snart tränga sig på: Nick Garrie, var under senare delen av 60-talet, en yngling som likt en flanör strövade runt i Europa och klarade sitt uppehälle genom att uppträda på dåtidens klubbar. Allt för att slippa studier och militärtjänst.
Hösten -69 skulle han träffa presidenten för det prestigefyllda bolaget DiscAZ och han fick genast göra en skiva då presidenten fick höra ”Deeper Tons Of Blue”. Presidenten skulle ta livet av sig fyra dagar efter skivans släpp och häri menar man att förklaringen finns till varför skivan inte blev den framgång som den förtjänade. Pga. av totalfloppen la Garrie sin musikkarriär på hyllan för att bli skidlärare i Frankrike. Så kan det gå.

Garries repertoar kunde innan skivinspelningen klassas som hederlig folk. Rev-Ola-utgivningen har självfallet med de ursprungliga demoversionerna då det i princip bara är Garrie med gitarr. Radikala åtgärder följde under skivinspelningen; man hyrde in en 56-manna orkester och brände så mycket pengar som möjligt för att få låtarna fint orkestrerade.
Det är alltså nu det ska vattnas i din mun. Folkmelodierna är vackra och sitter som smäck men klimaxen ligger i det fantastiska soundet som skivan erhåller.
Storslagna och nästan lite febriga stråkar med eleganta knorrar av horn och allehanda fina orkesterinstrument. Som nämnt, inget catchy eller kitsh utan mer en ton av gåtfullhet och småpsykedelika. En perfekt blandning av folk och barockpop.

Nick Garrie har en myspace-hemsida där man kan lyssna på en del låtar.

Skivaffär: Banana Moon Records, Örebro

2007-03-18T12:52:00.000+01:00

Det är som att det vilat en förbannelse över Banana Moon Records. För min del, i alla fall. Min fru är från Örebro, således har jag spenderat ganska mycket tid där (även innan jag träffade henne). Hur många gånger har jag varit på Banana Moon. Två, kanske tre gånger. De senaste gångerna vi besökt staden har det varit som om något inte ville att jag skulle ta mig till affären. Ena gången tog en bankomat mitt kort då jag försökte ta ut kontanter (alltid enklast att sätta en budget innan man ger sig in i en affär...), nästa gång hade jag punktering på bilen då jag kom ut på morgonen och skulle sätta av mot Klostergatan 7-9 i Örebro. För det är där den ligger, Banana Moon Records. Eller Järntorget, för den som är bekant med sådana benämningar.
När man kommer in i affären möts man av de syner som är så vanliga i dessa butiker. Massor med vinylbackar, på bord och på golvet, väggar täckta av skivor, skivomslag och affischer och fullt av allvarliga män som bläddrar. För det är uteslutande män på sådana här ställen - så även i Örebro. Det är trångt, varmt och det luktar svagt av cigarettrök i hela affären. I butiken spelas Ebba Grön på en ganska påtaglig volym och alla verkar känna alla. Förutom jag, då.
Jag börjar bläddra i avdelningen "Oldies" efter att ha gått igenom deras tunna soulutbud. Några få Love Unlimited-plattor var det enda som verkade intresse där, men priserna var satta av en galning - vilket gjorde att jag lämnade dem därhän. Oldies var det, ja. Från Z till A hittar jag några intressanta skivor. De har the Mamas & the Papas andra, självbetitlade och utsökta skiva - dock för 120kr och med en stor blaffa av något äckligt på vinylen. Nej tack. Och när man väl springer på något intressant är det just det som sänker deras anseende. De är dyra. Väldigt dyra. Att köpa en vinyl som (nästan) ingen vill ha (har svårt att tänka mig att soft pop är stort i Örebro, en stad som verkar domineras av hårdrockare, indiekids med stora luggar och resterna av en stor punkscen) blir dyrare än att köpa CD-utgåvan via amazon eller eBay. Dock springer jag på två skivor jag faktiskt skrivit om här tidigare, Cowsills "II x II" och the Box Tops "Cry Like A Baby". Och det är de jag lämnar affären med i min hand också, trots det höga priset på 100kr/st. Jag orkar helt enkelt inte leta upp dem någon annanstans och det var alldeles för länge sedan jag köpte något i affär.
Vem ska ta sig till Banana Moon då? Ja, den som har vägarna förbi - affären är inte värd att åka till Örebro. Priserna på såväl CD och LP ligger bra bit över övriga begagnade och framför allt eBay. Om det är billigare att få en skiva skickad från USA, hem till din brevlåda än att stå och trängas med svettiga, unga män så väljer iallafall jag det tidigare.

Banana Moon Records ligger på Klostergatan 7-9, Järntorget, Örebro och köper, säljer och byter CD, LP & DVD.

Nirvana – All Of Us (1968)

2007-03-14T19:57:00.000+01:00

Innan grungen och dess missljud fanns där bara ett Nirvana. I huvudsak en duo med de fantastiska namnen Alex Spyropoulos och Patrick Campbell-Lyons. En grek och en irländare som skulle träffas i swinging London och bestämma sig att slå sig ihop under namnet Nirvana.
Nirvana skulle även bli den första grupp som skulle leda in mig i den musikvärld som Sunshine Departement försöker avhandla. Då jag, för ett par år sedan, fick tips om att låten ”Rainbow Chaser” skulle ha en sångare (Campell-Lyons) som var väldigt lik Russell Mael (Sparks) i rösten var jag tvungen att spana in låten. För all del, rösten var mycket lik och till råga på allt tyckte jag att det var en fantastisk låt. Småpsykedelisk och med en underbar phasereffekt på en upplyftande och glad melodi.

Pga. av ett annat band med samma namn är det väldigt lätt att få tag på de tre 60-talsalbumen som Nirvana gjorde på Islands Records och då jag finner All Of Us vara det bästa.
Den innehåller just ”Rainbow Chaser” och är deras enda riktiga hit men skivan har många pärlor. Låtarna genomsyras av en touch av lekfullhet och barnslighet, kanske inte lika snyggt och elegant som Sagittarius men Nirvana har ändock en charm som värmer. De är ganska mesiga men jag smälter av deras fina melodier som har en lätt psychad ljudbild med mycket stråkar och orkesterljud. Skivan är f ö producerad av Chris Blackwell.

Rainbow Chaser
Trapeze

Frankie The Great

Billie Davis - Tell Him, the Decca Years

2007-03-13T09:38:00.000+01:00

Billie Davis, född som Carol Hedges, hade sin största hit med låten "Tell Him". Det är också därifrån som denna samlingen fått sitt namn. Efter att 1963 lämnat Decca på grund av bråk om pengar, återkom hon i slutet av sextiotalet och spelade in mer material, uppbackad av bland annat Kiki Dee (som Sunshine Dept. skrivit om tidigare).
Det är svårt att recensera en brittisk sångerska utan att jämföra med Dusty Springfield. Billie Davis är lite mer "flickig" i sitt uttryck och inte lika svalt cool som t ex Springfield eller Dee. Davis känns mer som en tjej än som en kvinna. Skivan är inte på något sätt dålig, men personligen tycker jag att Davis ibland blir en lite tråkig sångerska.
Det är dock ett gediget arbete som lagts ner på samlingen, med utförliga texter i häftet och en bra sammanfattning av Billie Davis karriär. Jag postar här Love to Love, som definitivt är en av höjdpunkterna på denna samling.

Billie Davis - Love To Love

the Mamas & the Papas - If You Can Believe Your Eyes And Ears (1966)

2007-03-06T11:00:00.000+01:00

Michelle Phillips kallar det "the best wake-up call" hon någonsin fått. Det är 1963, Michelle ligger och sover på ett hotellrum i New York när hennes make John väcker henne och ber henne om hjälp med en låt han håller på att skriva och vill avsluta. Låten heter California Dreamin', beskriver Michelles hemlängtan till Kalifornien, den kommer så småningom att bli the Mamas & the Papas största hit någonsin och drar fortfarande 2007 in stora royaltypengar till Michelle Phillips.
Det var den här låten som fick mig att fastna i solskenspop. Det är en klassiker och alla har hört den någon gång, antagligen i the Mamas & the Papas version eller Beach Boys tolkning eller något halvdåligt coverband som tolkar den på en firmafest. Det är en sådan låt - den är där med Proud Mary, Sweet Child Of Mine osv osv. Låtar som man inte behöver gilla eller ens vara intresserad av, men som man lik förbannat kommer höra spelas till leda resten av sitt liv. Men det var där jag fastnade, jag har alltid gillat låten - utan att direkt veta eller tänka på var den kommer ifrån. För två år sen tänkte jag på det, letade upp the Mamas & the Papas debutalbum hos en vinylhandlare och köpte skivan för sisådär 30kr. Tog hem skivan och lyssnade. Lyssnade. Och lyssnade. Jag minns till och med en kväll då jag kom försent till en tillställning för jag kunde inte sluta lyssna på "Somebody Groovy".
Nu kunde det ju ha stannat där, jag kunde nöjt mig med den skivan, men icke. Mer Beach Boys, soloskivor med medlemmarna i M&P, sidoprojekt - ja, att fortsätta utforska "scenen" i Kalifornien i slutet av sextiotalet leder en djupare och djupare i vinylbackar, återutgivningar och i dyra skivbeställningar. Men samtidigt är det en belönande sysselsättning för ju mer man gräver, desto mer bra hittar man.
The Mamas & the Papas fanns till och verkade mellan 1965 och 1968, återförenades 1971 för albumet People Like Us, för att sedan splittras igen 1972. Medlemmarna var John och Michelle Phillips, Cass Elliot och Denny Doherty. Även om John och Michelle är de som syns mest, är det Denny Dohertys och Cass Elliots röster som mixas längst fram i vokalarrangemangen. John Phillips erkände att han inte var någon vidare sångare och placerade därmed sin röst ganska långt bak i mixarna. När man hör en manlig röst sjunga själv är det alltså oftast Denny Doherty, trots att man ofta tänker på the Mamas & the Papas som John Phillips band.
If You Can Believe Your Eyes And Ears finns med på Rolling Stones lista på de 500 bästa albumen någonsin och hur tveksam man nu kan vara till den tidningen och kanske musikjournalistik i övrigt är det där den hör hemma. Det är en av världens bästa skivor. Från öppningen med fantastiska "Monday, Monday" till avslutande "The In' Crowd" är det rakt igenom bara bra låtar. "Somebody Groovy", "Spanish Harlem", ja jag skulle kunna posta varenda låt här men skulle samtidigt undergräva mitt eget syfte - att få er mer intresserade för M&P och att ni ska gå och köpa skivan. Ni får helt enkelt nöja er med de låtar ni får och jag hoppas verkligen att det leder er fram till att köpa ett världskänt, vida spritt - men samtidigt underskattat album.

the Mamas & the Papas - Somebody Groovy
the Mamas & the Papas - Monday, Monday

Det här är, i likhet med Vilda Svanars Bee Gee-special, första inlägget i en lång the Mamas & the Papas-special.

Sunshine Company - Sunshine Company

2007-02-28T20:07:00.000+01:00

"This is basically adult pop music dressed up in the hipster garb of the psychedelic generation". Så säger Allmusic om the Sunshine Companys självbetitlade, andra album. Bandnamnet Sunshine Company är till att börja med underbart - solskensbolaget. Vid en första lyssning är det lätt att missta sig på Sunshine Company, ungefär som med the Mamas & the Papas. Allt verkar vara soligt, glatt och fantastiskt. På samma sätt delar de sången mellan manlig och kvinnlig leadsång. Men ju mer man lyssnar på dem (och tro mig, jag har lyssnat på mycket på båda banden) finner man ett stråk av något annat, en viss melankoli vilar över många låtar. Och det är kanske en produkt av allt det glada och alla vita leenden - att det stämmer helt enkelt inte överens med verkliga livet. Hur optimistisk man än var på slutet av sextiotalet så kan jag inte tänka mig att deras liv var helt problemfria. Kanske är det känslan som Sunshine Company fångar i vissa låtar, eller så har jag lyssnat för mycket, för länge och det är dags att lyfta av vinylen från spelaren, lägga tillbaka skivan i sitt fodral och ställa tillbaka den i backen.
The Sunshine Company spelade in tre album innan de splittrades. Albumen "Happy Is The Sunshine Company", ovan nämnda "The Sunshine Company" och "Sunshine & Shadows" är inga måsten. Dessutom finns ingen av de utgivna på CD, vilket gör att Sunshine Company förpassas till just vinylbackar, dammiga hyllor hos samlare och hos soft pop-entusiaster. Det är synd, för de förtjänar ett bättre öde än så. Detta har Rev-Ola uppmärksammat och tillägnat dem en hel samling som finns att köpa på deras hemsida, Amazon osv.
Låtarna jag delar med mig av är hämtade från albumet "The Sunshine Company" och är tagna från en vinylrip. Kvaliteten är dock förvånansvärt bra.

the Sunshine Company - Love, That's Where It Is
the Sunshine Company - It's Sunday
the Sunshine Company - Your Heart Is Free Just Like the Wind

Bee Gees - 1st (1967)

2007-02-26T15:46:00.000+01:00

Spana in bilden. Ganska långt ifrån gnistrande vita tänder, glansiga vita dräkter och håriga bröst. Istället en bild som visar trötta ansikten på ett hårt arbetande band som letar efter den perfekta låten säkerligen uppjagad av en sluddrande Robert Stigwood.
Den mannen skulle se till att Bee Gees fick pengar att köpa nya kläder a la 1967s hetaste och få igång den riktiga kreativiteten på musikhistoriens mest framgångsrika och spännande bröder.
När 13 låtar var klara för deras första internationella skivdebut ”1st” ville Stigwood ha en ”sista låt” till. Då hade han redan fått klassikernas klassiker ”To Love Somebody”, ”I Can’t See Nobody” och många guldkorn därtill men han var inte riktigt nöjd och kom med uppmaningen att de skulle göra en sista låt som de verkligen skulle tro på.
Resultatet blev första singeln ”New York Mining Disaster 1941”. Stigwoods uppmaning ledde i alla fall inte till en strävan att skulle skapa något unikt då låten är en Beatles-patisch där sånginsatserna kan liknas som en parodi på Lennon/McCartney (faktum är att låten flera gånger misstogs för att vara en Beatles-låt) men den är ingalunda dålig. Jag föredrar denna lätt framför många andra Beatles-låtar kring perioden.

Denna internationella skivdebut kan naturligtvis ses som en produkt av tiden då psykedelikan stod i full blom och den är fylld med lättsamma psychpop-låtar med roliga arrangemang för symfoniorkester. ”Cucumber Castle”, ”Turn Of The Century” och ”Red Chair, Fadeaway” är exempel på riktigt fin barockpop. I den sistnämnda försöker Robin Gibb att härma ett får ackompanjerat av ett par skrikiga flöjter.
Som alltid gällande Bee Gees är dom i första hand en vokalgrupp. Rösterna, sångmelodierna och trepartstämmorna är grundläggande fundament. Instrumentella solon är sällsynta; de sjunger sina verser, refränger och när de har sjungit sitt är låten slut. Typexempel: Massachusetts (ej med på 1st)
Men då har de lyckligtvis begåvats med tidernas bästa stämmor; Robin och Barry är mästare på att leverera, att få den ”riktiga” känslan av destruktivitet, olycklig kärlek och depression… och då kommer vi plötsligt in på ”To Love Somebody”!
En av världens absolut bästa låtar.
Barry var bara 19 bast när han skrev denna, som måtte var en av de mest inspelade, och den var egentligen tänkt att gå till Otis Redding. Jag är bara glad över att det är Barry som sjunger: en uppvisning i att leverera smärtsam och förtvivlad olycklig kärlek genom att han souligt gnyr ut all sin frustration uppbackad av en pampig orkester.
Både Barry och Robin passar verkligen i att sjunga sorgset och smärtsamt. Barry har som sagt mer soul över lidelsen medan Robin har ett äckligt genomträngande vibrato som riktigt ruskar tag i en och lämnar ingen oberörd: ”Saved By The Bell” (ej med på 1st). Ju mer moloket desto bättre Bee Gees.
Noterbart är att skivan erbjuder den första låt då Bee Gees använder falsettsång då i ”Please Read Me” och då i form av ett Beach Boys-yl.
För er som fortfarande tvekar: 60-tals-Bee Gees är en guldgruva av ren och skär musikalitet. Allt klickar. De har de bästa sångerna, låtarna, looksen och de lyckas verkligen till fullo all utnyttja en symfoniorkester för att krydda till det.
Jag avslutar med följande kufiska låt: Every Christian Lion-Hearted Man Will Show You.

Audiovisuella länkar till skivans samtliga singlar:
New York Mining Disaster 1941 - Robin är cool eftersom han bär en fräck hatt.
To Love Somebody - Här kan man även spana in Barrys dolme.
Holiday - Innehåller knappt några trummor och enligt mig ett mysterium att denna blev singel på det helt klart fanns bättre låtar att välja emellan.

Det här är första delen av en omfattande Bee Gees-special.

Barry, Maurice och Robin Gibb på 60-talet.

the Righteous Brothers - Souled Out

2007-02-25T20:39:00.000+01:00

Vad har vi här? The Righteous Brothers, vanligtvis en grupp som koncentrerade sig på singlar spelar in ett album. Musiken doftar, som titeln antyder, av soul. Blue eyed soul, helt enkelt. Dustygroove vill göra gällande att det skulle handla om en oupptäckt skatt, men jag håller inte riktigt med. Visst är det ingen From Elvis In Memphis eller någon Dusty In Memphis och något som jag kan sakna är några riktigt storvulna ballader, det som jag främst förknippar med the Righteous Brothers - men skivan är värd sina pengar och innehåller några guldkorn, t ex den nedan länkade "Here I Am". Skivan finns för £0.49 på Amazon och kommer trivas i din skivhylla.

the Righteous Brothers - Here I Am
the Righteous Brothers - I Don't Believe In Losing

Grab a Kit Kat!

2007-02-23T17:47:00.000+01:00

För oss som har lite koll vet att cembalon är det viktigaste instrumentet i hela musikhistorien…(blink blink). Vad är exempelvis ”Walk Away Renee” utan det fina cembalo-kompet?
Den amerikanska gruppen Kit Kats skulle bara uppnå en viss lokal succé i Philadelphia innan de skulle bli bortglömda.
Allmusic skriver följande om deras sound: "The records had a spacious, orchestral production, with impeccable high harmonies and quasi-classical keyboards, that were cuts above the levels of most locally-targeted releases”. Det låter som guld i mina öron. Tyvärr har jag bara hört en låt vilken jag kommer att dela med mig av: Let’s Get Lost On A Country Road och gör anspråk på min inledning gällande cembalon. En makalös och dundrande avslutning utlovas! Let’s get lost!

Billy Nicholls – Would You Believe? (1968)

2007-02-23T17:25:00.000+01:00

När man spanar igenom texter kring Billy Nicholls står det oftast att hans ”Would You Believe?”-skiva är Englands motsvarighet till ”Pet Sounds” och att det är en av de verkligt stora skivorna som ingen har hört då exemplar av original-LP:n sålts för multum av sliskigt rika samlare. En lansering på CD har förbättrat tillgängligheten till omkring 100% men det känns ändå som att Nicholls är långt ifrån ett household name speciellt om man nu skall jämföra hans enda 60-talskiva med ”Pet Sounds”.

Helt barockt (ho-ho) och orättvisst eftersom Nicholls gör oerhörd trevlig musik.
Jag kommer inte att analysera ”Pet Sounds”-kopplingen mer än att säga att det inte finns så mycket släpiga och ”sega” låtar utan Nicholls är mer snärtig och lustfylld i sitt sound. Vissa låtar tom. ”rockar” och det låter ju helt livsfarligt men grabben är ju helskön…
Låtarna villar på en lätt psychad produktion men det är väldigt poppigt med glada och fina melodier… eller eleganta melodier.
Vanliga popinstrument blandas med mellotroner och symfoniinstrument och dessa avlöser varandra med fina hooks och Nicholls har en skön attityd i sin röst då han sjunger om knark och olycklig kärlek.

Would You Believe? – den låt som påminner mest om Pet Sounds-soundet med mellotronen som gemensam nämnare.
Life Is Short – som sagt, bra attityd i rösten då han sjunger i falsett. Nördigt men ändå hur tufft som helst.
London Social Degree – Spana in initialerna. En av de mer fartfylldare låtarna, noterbart är att många Small Faces-medlemmar är involverade som musiker.
Cdon.se har Billy Nicholls.

Artikeln avslutas med leende:

Bread - Bread (1969)

2007-02-22T14:34:00.000+01:00

Vad är solskenspop och vad är inte? Ja, den frågan är givetvis lätt att svara på tänker ni, men om ni ska avgöra vad som är soft rock och inte - vad säger ni då? Jag vet inte var man ska dra gränsen, det är därför den här bloggen fått en större bredd än vad den fick i förra omgången (då det bara gick ut på att posta vinylrippar av solskenspopalbum).
Bread är soft rock, då de har t ex väldigt lite gemensamt med säg, the Fleetwoods som Vilda Svanar skrivit om, eller för den delen the Sunrays. Varken Sagittarius drömska poplandskap eller Zombies lättpsykedelia ligger heller särskilt nära till hands. Ändå är det ingen tvekan om att de hör hemma på Sunshine Dept.
Breads självbetitlade album är en försmak av som komma skulle. Solskenspopen övergick i välkammad soft rock och så småningom kanske rentav i "yacht rock". Det låter på sätt och vis som ett syskon till Fleetwood Macs 'Rumours' och Elton Johns sjuttiotal (kanske särskilt påtagligt i t ex 'Could I', lyssna bara på falsetten). Detta trots att det fortfarande är sextiotal (ja, okej sista året - men ändå!) när skivan spelas in och släpps. Kanske var de före sin tid, för ingen av låtarna på första albumet blev någon hit, förutom It Don't Matter to Me, som blev en hit först efter deras andra album.
Det handlar alltså om ett väldigt duktigt och välgjort hantverk, utan att den för den skull tumma på låtarnas kvalitet. Varje låt på skivan är en välskriven poplåt, som borde tilltala de flesta, även de som inte slukar soft rock-album till vardags.

Bread - Dismal Day
Bread - Could I
Bread - Don't Matter To Me

the Cowsills

2007-02-19T17:26:00.000+01:00

Egentligen är det genialt. Om man som förälder uppmuntrar sina barn att spela musik tillsammans och bli framgångsrika, hur löser man problemet med att barnen förr eller senare kanske måste ge sig ut på turné, möta såväl tjejer och killar som hänger runt dem i klasar i form av groupies, droger, alkohol, sena nätter och platser långt borta från hemmets lugna vrå? The Cowsills löste det på sitt sätt - de tog med mamma i bandet.
Men det började tidigare än så. 1965 bildade bröderna Barry, Bill, Bob och John Cowsills sitt band, the Cowsills. Ivrigt påhejade av föräldrarna Bud och Susan Cowsill hämtade de inspiration från the Everly Brothers och the Beatles. När bandet blev duktigare musikaliskt drog de också till sig uppmärksamhet. Bandet kompletterades med syskonen Paul och Susan och mamma Barbara Cowsill.
The Cowsills är bilden av den amerikanska drömfamiljen: välkammade, välklädda, lyckliga och solbrända. Det här gav givetvis resultat i form av försäljningsiffror, låtar som hamnade på listor och även inspelningen av en tv-serie om bandet. Band filmades, men blev av någon anledning aldrig sända - men användes i produktionen av serien om det fiktiva bandet the Partridge Family. The Cowsills var alltså förlagan till denna tv-serie.
En annan detalj är också att Bob Marley, av alla, brukade spela Cowsills-covers. Trots detta är det väldigt få som minns vilka bandet är idag och det finns faktiskt en lobbygrupp bestående av Cowsills-fans, som försöker få in Cowsills i "Rock & Roll Hall of Fame".

Cowsills på skiva då? Ja, de släppte fyra studioalbum innan 1970, med välkomponerad solskenspop, där självbetitlade debuten från det gyllene året 1967 och 'We Can Fly' från 1968 framstår som de mest nödvändiga. Debuten, för den naiva känslan och välskrivna låtarna - låtar som mestadels kom från andra låtskrivare än bandet själva. Anmärkningsvärt är att de gör en cover på Holland/Dozier/Holland-låten "(Come 'Round Here) I'm the One You Need" (även inspelad av Smokey Robinson & the Miracles och Jackson 5), där de får upp flåset ganska bra och Bill Cowsill (trots att han alltså har sin mamma med i bandet) låter svettig, lidande och ja, sexig. Så gott som det går under förutsättningarna, givetvis. På "We Can Fly" har the Cowsills förfinat sitt hantverk och skivan är inget annat än alldeles utmärkt solskenspop.
1970 och framåt då? Cowsills ville göra något mer ambitiöst och spelar in II x II (två och två, titeln och omslaget gör kopplingar till Noas ark, där djuren alltså gick in två och två) och samtidigt som the Partridge Family tar mer och mer plats i tv, radio och på listor försvann II x II nästan utan att någon brydde sig om den. På albumet finns låten "The Prophecy of Daniel & John the Divine" ger sig the Cowsills in i religion och det är inte utan att man hajar till när familjen sjunger om berättelser ur Uppenbarelseboken (sista boken i Bibeln) och körar "Six-six-six". Hur som helst kan man inte komma ifrån att det är fantastiskt album och Cowsills har mognat, blivit vuxna och väldigt duktiga på det de gör.

1971 släpps "On My Side" vilket markerar slutet på den första Cowsills-eran, då de splittras strax därefter. Bill Cowsill är för en stund påtänkt som Brian Wilsons ersättare i den turnerande upplagan av Beach Boys, men spelar in och släpper soloalbumet "Nervous Breakthrough", 1971.
1990 spelar Bob, Paul, John och Susan igen som Cowsills och spelar till och med in nytt material. Till och från spelar bandet ihop under åren som kommer, bland annat för att samla in pengar för att stödja Bill Cowsill som hade problem med såväl hälsan som ekonomin.
1985 dog mamma Barbara, Barry Cowsill dog tragiskt i ovädret Katrina och Bill Cowsill dör 17e februari 2006, kanske ännu mer tragiskt - kvällen innan minnesstunden för sin bror Barry, vilket antagligen markerade slutet för the Cowsills som band.

the Cowsills - Rain, Park & Other Things
the Cowsills - (Come 'Round Here) I'm the One You Need
the Cowsills - The Prophecy Of Daniel & John the Divine
the Cowsills - Don't Look Back

Världens bästa Terry?

2007-02-17T12:57:00.000+01:00

Terry Sylvester är en av alla musiker/sångare som ingår i den alltför stora grupperingen av människor som är orättvist okända, bortglömda eller oförbisedda. På last.fm har han fått omkring 400 låtar spelade.

En del vet att han var med i Swinging Blue Jeans och i 70-tals Hollies men det är mindre viktigt nu. Det som är viktigt är att han på mitten av 70-talet försökte sig på en solokarriär och allt sugs upp i en 2CD-box som spänner sig emellan 1969-82.
Terry är soft, eller rättare sagt ultrasoft. Rösten är ljus och så sweet honungslen! Ledorden är ”sad”, ”lonley” och ”love”.
För er som smälter av fina broken hearts-låtar, här finns en skattkista: Superfina melodier som presenteras med en av de mjukaste ljudbilder jag har hört… det är så mjukt och så fint med varma stråk-, kör och blåsstämmor, tryggt uppbackad av luftiga trummor och gitarrkomp. Det hela är så oerhört välgjort. Det är som knark; jag får utan daglig dos fruktansvärda abstinensbesvär och när jag väl får injicera … far out man, far out!

The trees, the flowers and the shame – Vilken melodi…åh, jag dör.
It’s better off this way – Den första låt jag hörde och då jag föll direkt för rösten, ljudbilden och den hjärtskärande melodin.
For the peace of all mankind – En cover ursp framförd av Albert Hammond…det kommer väl inte som en överraskning att jag tycker att denna är bättre? En fantastisk hornstämma är med och tutar.
Mig veterligen finns det ingen svensk affär som har något med solo-Terry. Jag hänvisar till Amazon.
Han har även en hemsida.

the Sunrays - Live For the Sun

2007-02-15T19:09:00.000+01:00

1964 samlade Murry Wilson ihop the Sunrays, efter att ha fått kicken som manager för sina söners band - the Beach Boys.
The Beach Boys tidiga material är fullt av fantastiska popmelodier, vokalharmonier som sitter som en smäck och käcka texter, men beskylls ofta för att vara fånigt och löjligt. Samma invändningar skulle man kunna ha mot the Sunrays, OM man är sådan. Sådan är inte jag, jag har alltid älskat tidiga Beach Boys (det är först som vuxen jag förstått att det faktiskt finns ett Beach Boys efter Pet Sounds).
"I Live For The Sun" blev the Sunrays' genombrott och kom in på US TOP 50 och visst minner soundet om tidiga Beach Boys och sätter sig på hjärnan med en gång. Det är en sån där låt som får en att tro att det inte fanns några som helst bekymmer på sextiotalet och allt var bara en ändlös fest, där alla var bjudna. Solen sken, flickorna var solbrända och vackra och det enda man behövde var en strand och några goda vänner.

the Sunrays - I Live For The Sun
(I Live For The Sun återfinns på bandets första och enda album "Andrea".)

Tidig soft-rock med the Fleetwoods!

2007-02-14T21:21:00.000+01:00

The Fleetwoods är en trio bestående av en skönsjungande man och två skönsjungande damer.
De hade sina största framgångar runt tidigt 60-tal och jag rekommenderar följande:
Come Softly To Me (1959) Varning! Den här kommer att sätta sig på hjärnan!
He’s The Great Imposter (1960). Skriven av självaste Jackie DeShannon och är hur grym som helst.

Officiell hemsida

Kiki Dee - Love Makes The World Go Round: the Motown Years

2007-02-13T21:22:00.000+01:00

1963 sjunger Pauline Matthews live och blir upptäckt av en representant från Phillips. Hon blir kallad till London, där hon blir signad på stubben, vid endast sexton års ålder.
De ändrar hennes namn till artistnamet Kiki Dee och Vic Billings blev hennes manager. Billings var även manager till ingen mindre än Dusty Springfield.
Efter ett antal releaser i England, som hyllas av såväl nyss nämnda Springfield som Scott Walker och Walker Brothers - som Englands bästa, oupptäckta sångerska.
I mitten av 1969 blir hon kallad till Detroit. Motortown. Motown - det största skivbolaget i världen för svart musik. På plats träffar hon både Marvin Gaye och Stevie Wonder, blir signad till Motown och spelar i Studio A Hitsville in albumet "Great Expectations". Detta album floppade totalt och Kiki Dee fick aldrig det genomslag som hon förtjänade. Dock är hon fortfarande aktiv, släpper skivor och turnerar.
'Kiki Dee - Love Makes The World Go Round: the Motown Years' samlar det albumet och låtar som spelades in under sessionerna hos Motown och är ett måste i din skivsamling.

Kiki Dee - The Day Will Come Between Sunday And Monday
Kiki Dee - You Don't Have to Say You Love Me*
*med Dusty Springfield på körsång!

Sagittarius – Present Tense (1967)

2007-02-13T20:26:00.000+01:00

”My World Fell Down” skulle komma att bli en blygsam hit. Då bossarna på Columbia ville få mer spridning och exponering av gruppen i form av turné och konserter var det dags för producenten Gary Usher att komma med sanningen: Det fanns inga medlemmar i Sagittarius. Det var inte ens en grupp.
Istället hade Usher (som tidigare jobbat med the Beach Boys och the Byrds) samlat ihop ”californias finest” bland studiomusiker. Och resultatet?
Mitt öra tolkar albumet som en samling konstiga barnvisor: lena, mjuka och med en magisk, svävande atmosfär som förgylls av en lätt psykedelisk touch. Sånginsatserna är helt enastående: förfinande harmonistämmor som gärna går upp i registret. I skrivande stund är jag faktiskt osäker på vem som gör vad men Glen Campbell, Curt Boettcher, Bruce Johnston och Usher själv lär ha bidragit med sång.
Ushers tagenhet av Beach Boys a la Smile-period hörs mest i hitsingeln med anmärkningsvärda falsettpartier som enligt undertecknad klår det mesta som strandpojkarna lyckades klämma ut. Men ändock har skivan ett eget sound och jag säger det gärna engångtill hur jag alltid häpnar av låtarnas vackra, mystiska och lite barnsliga natur.
Som smakprov tänkte jag tre låtar:
My World Fell Down – albumversionen . Singelversionen har ett psych-parti som består av en karneval från helvetet med barnskrik och en massa bröl. Albumversionen mår helt enkelt bättre.
Another Time – skulle i mitt tycke ha släppts som singel. Kanske den låt jag gillar allra mest.
You Know I Found A Way – ett försök att bevisa skivans underbara sound.

Köpa skivan!
Vill man ha mer kan man köpa denna box som spänner över ”treenigheten” The Ballroom/Sagittarius/The Millennium med Curt Boettcher som gemensam nämnare och där flera av Present Tense-skivans låtar kan höras i andra versioner.

Premiär med Box Tops

2007-02-12T21:00:00.000+01:00

Big Star är ett av mina favoritband, trots att de stundtals pendlar mellan genialitet och rent och skärt bajs. Alex Chilton, frontman och sångare i Big Star håller fortfarande liv i det bandet och turnerar runt med delar av Posies som kompband.
Men det var i Box Tops det började. Jag vet inte hur man ska kategorisera Box Tops och det spelar egentligen ingen roll om det är blue eyed soul eller inte, vad det absolut är - är fantastisk pop.
Chilton tilläts inte använda sitt eget material i någon vidare utsträckning i Box Tops och låten som här länkas till är skriven av Dan Penn. Senare har det dessutom avslöjats att det mesta av musiken på Box Tops inspelningar sattes av studiomusiker istället för bandet själva.
Men vad spelar det för roll när det är en fantastisk låt, Chilton har en fantastisk röst och handklapp och blås är allt man någonsin behövt.

the Box Tops - Trouble With Sam (mp3)

(Trouble with Sam återfinns på Box Tops andra album "Cry Like A Baby", som släpptes 1968)